”Hej Lina!” sa chefen när jag gick förbi på väg till kopiatorn.

”Hej hej!” sa jag.

”Det går framåt med datan, förstår jag”, sa hon och plirade.

Eftersom jag nu suttit i ett par dagar och skrivit in en lista med förkortningar på flera tusen bakterienamn, vilket känns sådär spännande och väldigt enformigt, blev jag lite fundersam. Jag känner mig fortfarande som Goddag Yxskaft på datasystemet men det ville jag inte riktigt säga. Det har jag redan tjatat så mycket om.

”Ja…” sa jag istället svävande.

”Det går väldigt framåt förstår jag. Det märks.” sa hon kryptiskt.

”Jodå, nu har jag ju fått lite egna uppgifter och så också,” försökte jag eftersom jag ännu inte förstod vart hon ville komma.

”Det syns på hur du går.” sa hon. ”Du sträcker på dig när du kommer i korridoren.”

Jaså!

Hon tänkte så.

Jag som bara gick och kände mig fin i min prickiga kofta.

Jag älskar prickiga kläder.