Ett rackarns påfund!

När jag i måndags parkerade i parkeringshuset på jobbet blev det premiär för mig! Att stå i parkeringshus alltså! Under mina 12 år som körkortsinnehavare har jag annars undvikit det!

Trångt, har jag tänkt. Svårt att hitta ut, risk att krocka med andra bilar om man brakar åt fel håll.

Men eftersom jag misstänkte att min kollega hade våran kvällsplats och eftersom den vanliga parkeringen på US är tokfull så dags hade jag inte mycket annat val än att betala och stå i p-huset (ja, ni stadsbor kanske är vana vid sånt, för oss lantisar är det som ett hårt slag i magen.)

Jag blir hejdundrande nervös för såna här saker och förberedde mig dagen innan genom att läsa på om hur bommarna fungerar, ladda hem en app där jag kunde se antal lediga platser och sen sitta och bäva en halvtimme innan jag gick och la mig.

Sen präglades förstås hela dagen av min gnagande oro för parkeringshuset.

20140319-191605.jpg

Fast det gick bra.

In alltså.

Ut var det knixigare.

”Jag kör ut samma väg som jag kom.” tänkte jag.

”Jag kör vidare fast pilarna pekar åt andra hållet.”

”Eller nej. Jag försöker backa, vända och köra runt.”

Jag körde ett varv runt mitt våningsplan och kom till min stora förvåning till samma ställe igen!

Aj då. Svetten började krypa ur armhålorna.

”Jag kör väl emot pilarna då och ser vart jag hamnar!”

Så jag kör ännu ett varv, oroligt åt fel håll, och hamnar på samma ställe återigen!

Ajajaj.

Jag börjar bli riktigt nervös, undrar om parkeringshuset har stängt och tar ett varv till för att se om de har dragit igen en vägg för bommarna eftersom jag inte kan hitta dem.

Sen provar jag att åka upp ett våningsplan och ser faktiskt ett par bommar men de lyser knallröda så jag blir rädd och tar mig snabbt ner på mitt trygga gamla våningsplan igen.

Jag letar efter ett nödnummer att ringa till för att fråga om vägen ut men eftersom jag ändå inte kan hantera vägbeskrivningar åker jag upp på nästa våningsplan igen.

Räddhågset sneglar jag mot bommarna. Ska jag göra ett försök ändå? Jag är trött, förkyld och har rungande huvudvärk och vill verkligen hem!

Oroligt men ändå bestämt, ja lite som Mr Bean, gasar jag mot de ilsket röda bommarna!

bean

Där tvekar jag. Ska jag verkligen mata in biljetten, tänk om den bara äter upp den utan att öppnas och jag blir fast därinne över natten? Jag tänkte backa och fortsätta leta efter en annan utväg men sen tryckte jag sturskt in biljetten.

Svalde.

Och bommen öppnades!

Väldigt lättad åkte jag snabbt därifrån!

Så nu har jag åtminstone lärt mig något. Jag har haft rätt i min oro hela tiden, undvik parkeringshus så långt det bara går! Det är ett rackarns påfund!

(Nä, såklart stod inte min kollega på kvällsparkeringen.)

Välkommen hem, Pappsen!

Så fort Pappsen är hemma själv en kväll så ska det skåp-ätas. Inte ett kex går säkert.

Ni vet när man jobbar kväll och orkar slita vidare enbart till visionen av chipspåsen man ska ligga i soffan och äta när man kommer hem.

Men när man kommer hem ser man direkt på Pappsen att han gjort något. Svansen slokar och öronen hänger.

”Jag var så sugen… Det gick inte att stå emot.” erkänner Pappsen när man hittar den tomma chipspåsen i soporna.

Det är så frustrerande!

Men idag är det Pappsen som jobbar kväll…

Så nu sitter jag i soffan med putmage och rapar ost.

Jag har vansinnesätit en påse cheezballz!

Egentligen hade jag väl tänkt att dra ner lite på okynnesätandet, men vad gör man inte för att få hämnas?

Mohahaha.

20140206-211932.jpg

Med nöd och näppe lyckades jag göra ett avbrott i ätandet och fota mitt trevliga sällskap i soffan.

Det blev pannkaka!

Nu är jag hemma efter min första dag i datagruppen!

Jag får nog lov att säga att jag är nöjd med dagen och att jag inte känner mig så skrämd längre! Jag är väl inte dummare än nån annan, som min mamma sa, så förr eller senare kommer jag säkert att lära mig det.

Det var också första gången som jag steg upp i ottan tillsammans med Barnet, lämnade in honom hos barnvakt och hade en tid att passa till jobbet. Bra träning inför dagis, tänkte jag.

Fast uppladdningen var väl inte den bästa. Halv två vaknade jag av en mus som sprang och pep i sovrummet och Matilda som sladdade efter och slog mot den. Jag satte mig förskräckt upp i sängen, Barnet vaknade och grät och Pappsen klev upp och skällde på Matilda som for ut genom kattluckan igen. Men musen lämnade hon kvar.

Sen bedrev Pappsen musjakt i ett par timmar. Den här gången innefattade jakten ett gäng spikar som bändes bort för att kunna stänga in musen i tvättstugen och ett resultatlöst rivande i krukskåpet efter de där begagnade råttfällorna. Det innefattade också ett Barn som var vaken från och till under flera timmar och som efter att ha sprungit runt i hallen och skrattat klockan tre på natten till slut fick en vällingflaska och somnade om.

Efter det drömde jag ett flertal stressade drömmar som alla handlade om att jag missade tiden men ändå råkade jag gå upp 20 minuter innan klockan ringde för jag trodde att den nog redan hade ringt.

”Så bra nu hinner jag klippa Barnets naglar”, tänkte jag. Barnet värjde sig, jag kliade mig i huvudet med saxen och klippte bort halva huvudet. Eller åtminstone en ganska stor hårslinga.

Sen gick det lite bättre.

Räknar man bort fikarast så fick jag ihop en arbetsdag på tre timmar, ganska lagom! Det kändes glassigt att gå i privata kläder, smutta på en kopp kaffe och knappa lite på datorn. Jätteskönt att inte behöva springa ner i källaren och byta om och slippa fundera på om man har nån MRSA under naglarna när man kommer hem. Sen var det förstås som vanligt att jag nickade förståndigt när min kollega förklarade, men sen när jag själv skulle testa var jag helt tom i bollen och fick fråga om tre gånger. Men som sagt, det känns inte hopplöst. Det här lär jag mig med tiden!

Och Barnet var glad över att få leka med kusinerna och mysa med moster. Han var bara ledsen en gång och det var när jag lämnade honom. Han ville springa och leka med trakorerna och blev inte glad när Mammsen envisades med att pussa honom hejdå. Jaja.

När jag hämtade honom fick jag till och med äta pannkaksrester från deras lunch. ”Men inte ska väl jag…” tänkte jag medan jag hets-åt tre pannkakor.

Nu väntar en ledig torsdag och sen två jobbdagar på labbet.

 

datakvinna

Först på onsdag blir jag datamänniska igen.

 

Min första cliffhanger!

Barnet sover. Jag har nån halvtimme över och sätter mig i soffan för att skriva ett blogginlägg. Men jag får helt enkelt krypa till korset och säga som det är!

Jag har så mycket i huvudet nu att det är svårt att krysta fram ett inlägg. Jag har fullt upp med att bäva, förstår ni.

Dagisinskolningen kommer allt närmare, och jag känner att jag säkert har mycket att förbereda innan dess, men kommer inte riktigt på vad. Jo, de där kläderna som jag påstod att jag börjat namnmärka finns ju kvar. Visst har jag börjat, men hittills har jag bara avverkat en släpp i rymden ungefär. Och så är det det här pusslet med jobb, schema, lämning och hämtning som jag inte har koll på. Mitt schema är inte klart för den perioden än så jag vet inte hur mycket av Pappsen och mina kvällar och helger som kommer att krocka.

Men igår var jag på mitt första förädramöte på dagis (och jag var en av föräldrarna! – jättekonstigt!) så nu har jag lite mer koll på hur saker funkar ändå.

Och så ska jag få nya arbetsuppgifter på jobbet. Jag ska ingå i datagruppen. (Eller bli en himla datamänniska, som jag säger, för det inte ska låta så pretentiöst.)

Man kan välja att se det som en utmaning. Eller kanske som ett sätt för jobbet att slippa ha mig i vägen på labbet? Själv pendlar jag mellan att se det som En Mycket Stor Ynnest (5% av tiden) och Jag Lägger Mig Här Och Spelar Död Tills De Glömmer Bort Mig Och Frågar Nån Annan (95% av tiden).

Jag jobbar nästan inget i februari, när det var tänkt att jag skulle lära upp mig, så jag har bombarderat chefen med mejl om att jag inte kommer att hinna och att ”jag måste få så mycket tid som det bara är möjligt!” Det senaste skickades häromkvällen, 23.00 ”från min Iphone”. ”Om datagruppen hellre vill ha nån annan så tar ju jag inte illa upp eller så.” skrev jag där jag låg under täcket och kände mig extra ynklig.

Jag vet inte vad som väntar mig och det är mycket det som skrämmer mig. Jag har nåt scenario i huvudet där jag ligger bakom en stor dator och drar osäkert, men sen alltmer panikartat, i olika kablar och inte vet vilken som ska kopplas in var. Men nu har jag erbjudit mig att komma in några dagar extra, ett par förmiddagar som jag fått barnvakt och två dagar som Pappsen tagit ledigt. Första förmiddagen är imorgon så efter det vet jag lite mer vad som förväntas av mig!

Kommer Mammsen att klara det?

Slår hon sig själv med häpnad?

Eller åker hon ut i snön med 9-kaffet i vrångstrupen och med smörgåspaketet hårdhänt kastat efter sig?

Tja… det får bli min första ordentliga cliffhanger!

dator

Fast det mesta går nog att lösa bara man är hängiven och har en fast hand.

Jobbhelgen till ända

Då närmar sig den här helgen sitt slut. En helg där jag tillbringat nästan all min vakna tid på jobbet. Jag hinner inte blogga så mycket men tänkte ge ifrån mig ett livstecken.

Vi har såna mastodontpass när vi jobbar helg! Det är uppstigning klockan 5 för att vara på jobbet en halvtimme innan vi börjar. Sen jobbar vi snabbt och flitigt och allt funkar som det ska, ändå måste alla jobba över en timma! Jag var hemma kockan sex i lördags och då hade jag huvudvärk och ont i kroppen och så fort Barnet lagt sig somnade jag på soffan under min kofta och med Rut som en lång och mager mask längs benet. Sen jag fick barn somnar jag närapå aldrig i soffan, jag har blivit så fasligt kvällspigg, men nu var jag trött och det var skönt att få ett par timmars extra sömn. Idag var jag hemma klockan fem och mycket piggare.

Förstås vill jag bara vara hemma med min familj på helgerna och det är trist att Pappsen och jag går om varandra, vi får ingen ledig dag tillsammans förrän nästa helg. Fast jag har ändå kul på jobbet när jag väl är där. Det känns som att bitarna börjar falla på plats igen efter mammaledigheten. Och vi är en fantastisk helggrupp!

På söndagarna är vi bara tre och killen i gruppen gjorde sin sista söndag tillsammans med oss. Jättetråkigt!

”Det här är alltså sista söndagen vi jobbar tillsammans…” sa jag ödesmättat när vi stod och märkte in prover. Det kändes tungt. Det var en sorglig stund. Tyckte jag. Han skrek av glädje.

Nåja, nu sover Lillhjärtat. Pappsen och jag ska upp och fixa lite i rummet vi renoverar. Pappsen spacklar och jag ska fortsätta att måla på min dörr.

Sen ska vi fira av vårat skiftbyte med tv-serie och cheez starz!

Pappsen och jag har haft så lätt för att snöa in på samma sak på tv. Förut har vi alltid dragit igång Full frys när vi velat se nån serie men så frågade jag efter nya förslag på facebook så nu har vi tittat på The Walking Dead! Jätteroligt med något annat! Den har gått på tv sen 2010 så vi hade en hel del att titta ikapp. Lagom till jul hade vi sett alla avsnitt och började fundera på ännu något nytt. Men… asch, så häftiga ska vi inte vara! Så nu har vi börjat kolla om på Walking Dead istället. Vi ska försöka hinna se alla avsnitt igen innan den nya säsongen börjar i februari.

twd

Stora maskiner

”Titta! Grävmaskin!” ropar jag, pekar ivrigt och söker hans mjuka lilla hand.

Men han är inte där.

Han är hemma med Pappsen, busar och äter gröt. Och det känns så tråkigt att se en massa stora maskiner på väg till jobbet när jag inte har någon att visa dem för. Så onödigt.

Nu väntar en lång jobbhelg. Många långa timmar utan Pappsen och Barnet. Det kniper lite i mammahjärtat.

20140109-211141.jpg

Han fick ju telefonen ändå

Nu har jag fått visa upp mig i min berömda morgonrock igen!

”Hur dags åker du till jobbet imorgon?” frågade Pappsen häromkvällen när jag precis skulle somna.

”Kan du lägga jobbtelefonen i min bil så kan min kollega stanna och plocka upp den?” undrade han.

”Nä, Pappsen! Lägg inte detta på mig också! Jag är redan tyngd över att jag ska stiga upp, ta med matlåda och köra in! Det blir för mycket! Jag kommer bara att glömma det!” pustade jag.

Men Pappsen bönade så jag gav efter.

Dagen därpå skrotade jag runt i köket och åt fil och müsli när jag såg ett par strålkastare utanför och hörde nåt mullra.

”En bil”, tänkte jag. Och så slog det mig:

”Om jag gömmer mig här bakom fönstret tills den har åkt förbi så riskerar jag inte att synas i min morgonrock.”

Jag hukade mig ett tag men när bilen aldrig åkte förbi tittade jag försiktigt fram och fick se en kille som lätt stressat letade i Pappsen bil.

Visst ja!

Till saken hör att jag gärna vill göra ett gott intryck på Pappsens vänner. Jag är ju några år äldre och vill inte att Pappsen ska behöva skämmas över att han har en sambo som börjar bli gammal och mossig och som inte klär sig lika trendigt som deras unga flickvänner gör. Jag vill visa att man kan vara rätt fräsch och ungdomlig fast man är över trettio och har fött barn!

”Jag har inte hunnit så långt än!” flämtade jag till Pappsens jobbarkompis medan jag for ut med flaxande morgonrock, fil runt munnen och med morgonandedräkten som en sky omkring mig.

”God morgon!” hälsade jag sen högtravande när jag räckte över telefonen.

”Och hej då!” sa jag lika pompöst när han tog emot den.

Han sa knappt ett ord.

Så kanske var han lite imponerad över att jag hade med mig rätt telefon och allt?

Och att jag gick för egen maskin utan vare sig rollator eller permobil.

20140107-204839.jpg

Jag är på riktigt imponerad över att jag gav bort rätt telefon. Jag dubbelkollade hela morgonen sen och kunde inte tro att det var sant att min egen var kvar!