Min första cliffhanger!

Barnet sover. Jag har nån halvtimme över och sätter mig i soffan för att skriva ett blogginlägg. Men jag får helt enkelt krypa till korset och säga som det är!

Jag har så mycket i huvudet nu att det är svårt att krysta fram ett inlägg. Jag har fullt upp med att bäva, förstår ni.

Dagisinskolningen kommer allt närmare, och jag känner att jag säkert har mycket att förbereda innan dess, men kommer inte riktigt på vad. Jo, de där kläderna som jag påstod att jag börjat namnmärka finns ju kvar. Visst har jag börjat, men hittills har jag bara avverkat en släpp i rymden ungefär. Och så är det det här pusslet med jobb, schema, lämning och hämtning som jag inte har koll på. Mitt schema är inte klart för den perioden än så jag vet inte hur mycket av Pappsen och mina kvällar och helger som kommer att krocka.

Men igår var jag på mitt första förädramöte på dagis (och jag var en av föräldrarna! – jättekonstigt!) så nu har jag lite mer koll på hur saker funkar ändå.

Och så ska jag få nya arbetsuppgifter på jobbet. Jag ska ingå i datagruppen. (Eller bli en himla datamänniska, som jag säger, för det inte ska låta så pretentiöst.)

Man kan välja att se det som en utmaning. Eller kanske som ett sätt för jobbet att slippa ha mig i vägen på labbet? Själv pendlar jag mellan att se det som En Mycket Stor Ynnest (5% av tiden) och Jag Lägger Mig Här Och Spelar Död Tills De Glömmer Bort Mig Och Frågar Nån Annan (95% av tiden).

Jag jobbar nästan inget i februari, när det var tänkt att jag skulle lära upp mig, så jag har bombarderat chefen med mejl om att jag inte kommer att hinna och att ”jag måste få så mycket tid som det bara är möjligt!” Det senaste skickades häromkvällen, 23.00 ”från min Iphone”. ”Om datagruppen hellre vill ha nån annan så tar ju jag inte illa upp eller så.” skrev jag där jag låg under täcket och kände mig extra ynklig.

Jag vet inte vad som väntar mig och det är mycket det som skrämmer mig. Jag har nåt scenario i huvudet där jag ligger bakom en stor dator och drar osäkert, men sen alltmer panikartat, i olika kablar och inte vet vilken som ska kopplas in var. Men nu har jag erbjudit mig att komma in några dagar extra, ett par förmiddagar som jag fått barnvakt och två dagar som Pappsen tagit ledigt. Första förmiddagen är imorgon så efter det vet jag lite mer vad som förväntas av mig!

Kommer Mammsen att klara det?

Slår hon sig själv med häpnad?

Eller åker hon ut i snön med 9-kaffet i vrångstrupen och med smörgåspaketet hårdhänt kastat efter sig?

Tja… det får bli min första ordentliga cliffhanger!

dator

Fast det mesta går nog att lösa bara man är hängiven och har en fast hand.

Jobbhelgen till ända

Då närmar sig den här helgen sitt slut. En helg där jag tillbringat nästan all min vakna tid på jobbet. Jag hinner inte blogga så mycket men tänkte ge ifrån mig ett livstecken.

Vi har såna mastodontpass när vi jobbar helg! Det är uppstigning klockan 5 för att vara på jobbet en halvtimme innan vi börjar. Sen jobbar vi snabbt och flitigt och allt funkar som det ska, ändå måste alla jobba över en timma! Jag var hemma kockan sex i lördags och då hade jag huvudvärk och ont i kroppen och så fort Barnet lagt sig somnade jag på soffan under min kofta och med Rut som en lång och mager mask längs benet. Sen jag fick barn somnar jag närapå aldrig i soffan, jag har blivit så fasligt kvällspigg, men nu var jag trött och det var skönt att få ett par timmars extra sömn. Idag var jag hemma klockan fem och mycket piggare.

Förstås vill jag bara vara hemma med min familj på helgerna och det är trist att Pappsen och jag går om varandra, vi får ingen ledig dag tillsammans förrän nästa helg. Fast jag har ändå kul på jobbet när jag väl är där. Det känns som att bitarna börjar falla på plats igen efter mammaledigheten. Och vi är en fantastisk helggrupp!

På söndagarna är vi bara tre och killen i gruppen gjorde sin sista söndag tillsammans med oss. Jättetråkigt!

”Det här är alltså sista söndagen vi jobbar tillsammans…” sa jag ödesmättat när vi stod och märkte in prover. Det kändes tungt. Det var en sorglig stund. Tyckte jag. Han skrek av glädje.

Nåja, nu sover Lillhjärtat. Pappsen och jag ska upp och fixa lite i rummet vi renoverar. Pappsen spacklar och jag ska fortsätta att måla på min dörr.

Sen ska vi fira av vårat skiftbyte med tv-serie och cheez starz!

Pappsen och jag har haft så lätt för att snöa in på samma sak på tv. Förut har vi alltid dragit igång Full frys när vi velat se nån serie men så frågade jag efter nya förslag på facebook så nu har vi tittat på The Walking Dead! Jätteroligt med något annat! Den har gått på tv sen 2010 så vi hade en hel del att titta ikapp. Lagom till jul hade vi sett alla avsnitt och började fundera på ännu något nytt. Men… asch, så häftiga ska vi inte vara! Så nu har vi börjat kolla om på Walking Dead istället. Vi ska försöka hinna se alla avsnitt igen innan den nya säsongen börjar i februari.

twd

Stora maskiner

”Titta! Grävmaskin!” ropar jag, pekar ivrigt och söker hans mjuka lilla hand.

Men han är inte där.

Han är hemma med Pappsen, busar och äter gröt. Och det känns så tråkigt att se en massa stora maskiner på väg till jobbet när jag inte har någon att visa dem för. Så onödigt.

Nu väntar en lång jobbhelg. Många långa timmar utan Pappsen och Barnet. Det kniper lite i mammahjärtat.

20140109-211141.jpg

Han fick ju telefonen ändå

Nu har jag fått visa upp mig i min berömda morgonrock igen!

”Hur dags åker du till jobbet imorgon?” frågade Pappsen häromkvällen när jag precis skulle somna.

”Kan du lägga jobbtelefonen i min bil så kan min kollega stanna och plocka upp den?” undrade han.

”Nä, Pappsen! Lägg inte detta på mig också! Jag är redan tyngd över att jag ska stiga upp, ta med matlåda och köra in! Det blir för mycket! Jag kommer bara att glömma det!” pustade jag.

Men Pappsen bönade så jag gav efter.

Dagen därpå skrotade jag runt i köket och åt fil och müsli när jag såg ett par strålkastare utanför och hörde nåt mullra.

”En bil”, tänkte jag. Och så slog det mig:

”Om jag gömmer mig här bakom fönstret tills den har åkt förbi så riskerar jag inte att synas i min morgonrock.”

Jag hukade mig ett tag men när bilen aldrig åkte förbi tittade jag försiktigt fram och fick se en kille som lätt stressat letade i Pappsen bil.

Visst ja!

Till saken hör att jag gärna vill göra ett gott intryck på Pappsens vänner. Jag är ju några år äldre och vill inte att Pappsen ska behöva skämmas över att han har en sambo som börjar bli gammal och mossig och som inte klär sig lika trendigt som deras unga flickvänner gör. Jag vill visa att man kan vara rätt fräsch och ungdomlig fast man är över trettio och har fött barn!

”Jag har inte hunnit så långt än!” flämtade jag till Pappsens jobbarkompis medan jag for ut med flaxande morgonrock, fil runt munnen och med morgonandedräkten som en sky omkring mig.

”God morgon!” hälsade jag sen högtravande när jag räckte över telefonen.

”Och hej då!” sa jag lika pompöst när han tog emot den.

Han sa knappt ett ord.

Så kanske var han lite imponerad över att jag hade med mig rätt telefon och allt?

Och att jag gick för egen maskin utan vare sig rollator eller permobil.

20140107-204839.jpg

Jag är på riktigt imponerad över att jag gav bort rätt telefon. Jag dubbelkollade hela morgonen sen och kunde inte tro att det var sant att min egen var kvar!

Tack och lov för röda dagar!

jobb

Skärpt och ordentlig före mammaledigheten.

Pappsen och jag har precis kommit underfund med att det är röd dag i morgon! Hurra! Då är vi hemma från jobbet båda två!

Jag gillar ju mitt jobb och så men det har inte riktigt varit detsamma efter mammaledigheten. Innan hade jag fullt fokus och stenkoll på det mesta! Jag var snabb och flitig.Tror jag.

Under mammaledigheten har de börjat bygga om labbet, skaffat andra apparater, ändrat metoder och nu byter de ut datasystemet! Det är som ett nytt jobb! Och när jag bara jobbar ett par dagar här och där, med desorienterad hjärna, hemlängtan och slö kropp, blir det mest att jag vimsar runt och är till allmänt besvär.

Mina gamla kollegor kan nog ha visst överseende eftersom de ändå upplevt mig i min forna glans, men nya kollegor tittar på mig med väl mycket skepsis i blicken. Jag försöker allt att skärpa mig i deras åsyn men det blir ändå inte riktigt bra.

Häromsist skulle jag gå över ett med ett par plattor till ett annat labb. Jag gick samma väg som jag brukar, tvekade bara något eftersom det var gul tejp runt första dörren men lyckades skickligt ta mig genom korridoren, fast den var mörk, full med stegar och byggdamm. Jag hittade dörren till andra labbet! Där var det ännu mer gul tejp! Jag blev osäker igen, stod ett tag och blängde med obegåvad min in genom rutan. Där var flera studenter och nya kollegor. ”Nu ska jag göra bra ifrån mig”, tänkte jag. Då såg de mig och jag fann mig direkt, skrattade lite och ryckte i dörren.

”Nej, nej!” rörde sig deras läppar och så viftade de med armarna.

Jag skrattade osäkert några gånger och smet sen kvickt ut i en annan korridor. Där blev jag kvar ett tag eftersom alla dörrar ut var låsta och jag med svettiga fingrar slog fel kod och använde fel kort.

När jag så tagit mig in igen och ganska kompetent hittat rätta vägen till labbet låtsades jag som ingenting, nickade allvarligt och lämnade plattan till en kollega.

”Vad ska jag med den här till?” ropade hon stressat efter mig.

Jaså. Fel person, de har flyttat på labben!

Jag sprang tillbaks, log stelt och sa:

”Oj, ursäkta jag blir så…” och så letade jag efter rätt ord i några sekunder.

”…så …konfiskiterad… när de byggar om överallt.” sa jag ganska fort så att de kanske inte skulle höra.

Och så tog jag mig äntligen därifrån. Mina nya kollegor var så generade över mitt beteende att de envist såg ner i backen. De besvarade inte ens mina nervösa vickningar med huvudet.

Tack och lov för röda dagar!

 

Mina mjäkiga makaroner

20131209-210343.jpgSå sitter man där igen. Till allmänt åtlöje och med skampålen runt halsen. Jag försöker manövrera locket så att de nytillkomna inte kan se, men som alltid i dessa lägen är falkögonen på hugget. De dras lystet till min matlåda.

”Vad har du för gott idag då?” frågar de rart, men jag hör den ivriga undertonen. De har redan sett…

”Eh, jag har bara korv och makaroner. Det blev sent hem igår, tog lång tid att köra och Barnet var gnälligt. Förresten var det Pappsen som lagade maten igår…”

”Oj, makaroner, vad gott. Det äter jag aldrig, det är så hemskt onyttigt!” börjar den ena.

”Nä, det äter vi aldrig heller.” fortsätter nästa. ”Bara dåliga kolhydrater! Vi ger det inte ens till våra barn.”

Och så är diskussionen igång, den ena efter den andra ondgör sig över makaronernas hälsofara, samtidigt som de tuggar på sitt matvete och något som liknar en broccolistam stickor ut ur mungipan.

Då har de inte ens kommit in på korven än! Jag försjunker i mina tankar och försöker att njuta av den efterlängtade lunchen men väcks av att en gaffel med spetsade paprikabitar viftar otäckt nära ögonen.

”Vill du ha? Du ser ut att sakna grönsaker!”

”Nä… ja… eller tack…” svarar jag när de studsar ner i min matlåda och landar på varsin överkokt makaron.

Men dagen därpå går jag med stolta kliv in i lunchrummet! Med överdrivna rörelser lägger jag upp min mat på en tallrik och försöker att inte se mig om alltför ivrigt. Kokt kyckling, avokado och tomater. Duktiga jag!

Låt komplimangerna hagla likt bulgurkorn över mig!

Äntligen tittar en kollega på mig, jag blir fnittrig av förväntan, sträcker käckt på ryggen. Nu kommer upprättelsen!

”Jaha, så vad säger du om situationen i Syrien då?” säger hon allvarligt.

Till dig, min käre Pappsen

Den här veckan har varit hektisk för Pappsen, Bäbisen och mig. Vi hade råkat göra fel i våra planeringar så både Pappsen och jag skulle jobba och Bäbisen går ju inte på dagis än, men Pappsen jobbar kväll så det var bara några timmar på eftermiddag som glappade. Som tur var kunde både Bäbisens mormor och moster rycka in som barnvakter så det har löst sig riktigt bra. Stort tack för hjälpen!

Men Pappsen och jag har knappt sett röken av varandra på hela veckan eftersom jag sover när han kommer hem.

Så här sitter jag i min ensamhet i soffan, mol allena och väntar på Bonde söker fru. Jag måste medge att det är lite tomt, det känns verkligen att det är något som fattas…

Jag vet att du läser min blogg Pappsen, låt vara att det är i hopp om att hitta stavfel, så jag passar på att skicka dig ett meddelande från djupet av mitt lilla hjärta;

VAR I HERRANS NAMN HAR DU GJORT AV CHIPSEN????

20131106-195434.jpg

Jag försöker att se vän ut men det är inte lätt när det suger i chipstarmen.

Puss puss!

Mammapussel

Det är inte lätt att kombinera mammaliv och jobb. Jag saknar Bäbisen så att jag nästan blir tokig när jag är skild ifrån honom hela dagarna.

Nu har han börjat att sakna mig också när jag är borta och det känns riktigt hemskt att vinka hej då på morgonen till en gråtande Bäbis och sen vara hemifrån i elva timmar. Igår hade jag riktigt mycket på jobbet, stressade på som en tok och fick ett smärre migränanfall när jag väl kom hem.

Idag har jag därför varit jättetrött på jobbet men kände mig ändå tvungen att gå på körövningen ikväll eftersom jag missade förra veckan.

Och imorgon jobbar jag kväll (åker strax efter nio och är hemma efter Bäbisens läggdags)! Det känns inte ett dugg roligt. Jag är verkligen glad att jag tog flexledigt på torsdag!

Nu hade jag egentligen tänkt kolla igenom fotona som en kompis tog på Bäbisen och oss och välja ut några för framkallning, men…

_IGP7797

…jag tror att jag kryper ner i sängen hos  mitt lilla hjärta istället.

Veckan som var.

Nu har jag avverkat en lång jobbvecka! Kvällarna har som vanligt varit fullspäckade (ikväll har jag till exempel haft fullt sjå med att äta upp en brieost som Pappsen har köpt.)

Klockan är mycket men jag tänkte bjuda på en liten uppdatering av veckan.

  • Jag är väldgt glad över att Adam Alsing är tillbaka i morgonradion! Nu får jag äntligen skratta högt på väg in till jobbet igen! Jag önskar bara att jag hade tid att stanna och fota den vackra naturen som är storslagen när solen stiger över ett dimhöljt sensommarlandskap..

Grind och pilträd i morgondimma. Skåne. Sverige. Istället lånar jag en magisk bild av www.tukler.com

  •  Jag har börjat i kören igen! Det är kul att sjunga! Sjunger man i en kyrkokör blir man särskilt duktig på att sjunga halleluja.

image

  • Pappsen har fått bränslestopp.
  • Bäbisen har börjat att gå riktigt duktigt!
    image
  • Jag har varit på en ny station på jobbet och det är så mycket förändringar sen jag gick på mammaledigheten! Jag har gått och känt mig som… ja, hur säger man nu igen? Jo, som en piss.
  • Pappsen har helt apropå börjat att renovera hallen.
    image
  • Jag försöker äta enligt tallriksmodellen.
  • Pappsen har åkt och handlat bara för att köpa vita bönor i tomatsås men kommit hem med frallor, brieost, lövbiff och chips.
  • Ja, och så har han fått bränslestopp. Men det kanske jag skrev?

Tid

Åh, vissa dagar blir jag så trött på att pendla! Det är så mycket tid man slänger bort! Folk brukar påstå att det är skönt med tid för sig själv när man sitter i bilen, men jag skulle verkligen mycket hellre tillbringa den tiden ihop med min familj!

I vanliga fall kan jag klara mig på en timme från jobbet och hem men idag var det riktigt mycket trafik i stan! Jag fick köra i 38 minuter innan jag ens kunde växla upp till tvåan, fast då hade jag förstås bara kommit knappt en kilometer… Att ta sig hela vägen hem tog nästan 1 ½ timme!  Och jag som riktigt hade skyndat mig iväg från jobbet driven av min längtan efter Bäbisen och efter att få träffa honom innan han skulle sova.

För tiden med honom är viktigare än allt annat.

Hur mycket det än finns att göra på våra jobb eller med hus, renovering och trädgård så kommer tiden med honom alltid först.

Tid för att ge honom kärlek och trygghet.

Tid att leka.

Tid att trösta.

Tid att skratta.

Tid att bara finnas där.

Det är så underbart att få träffa honom igen efter en lång dag på jobbet. Att få känna hans lena hud, få stryka kinden mot hans huvud och se hans leende när han sträcker sina armar emot mig.

Min älskade Bäbis.

Hur mycket vi än har runt omkring oss och hur stressade vi än är… när du lyfter dina knubbiga små armar mot himlen så vill vi alltid finnas där för att ta dig till oss.

bl2 bl3