Så sitter man där igen. Till allmänt åtlöje och med skampålen runt halsen. Jag försöker manövrera locket så att de nytillkomna inte kan se, men som alltid i dessa lägen är falkögonen på hugget. De dras lystet till min matlåda.

”Vad har du för gott idag då?” frågar de rart, men jag hör den ivriga undertonen. De har redan sett…

”Eh, jag har bara korv och makaroner. Det blev sent hem igår, tog lång tid att köra och Barnet var gnälligt. Förresten var det Pappsen som lagade maten igår…”

”Oj, makaroner, vad gott. Det äter jag aldrig, det är så hemskt onyttigt!” börjar den ena.

”Nä, det äter vi aldrig heller.” fortsätter nästa. ”Bara dåliga kolhydrater! Vi ger det inte ens till våra barn.”

Och så är diskussionen igång, den ena efter den andra ondgör sig över makaronernas hälsofara, samtidigt som de tuggar på sitt matvete och något som liknar en broccolistam stickor ut ur mungipan.

Då har de inte ens kommit in på korven än! Jag försjunker i mina tankar och försöker att njuta av den efterlängtade lunchen men väcks av att en gaffel med spetsade paprikabitar viftar otäckt nära ögonen.

”Vill du ha? Du ser ut att sakna grönsaker!”

”Nä… ja… eller tack…” svarar jag när de studsar ner i min matlåda och landar på varsin överkokt makaron.

Men dagen därpå går jag med stolta kliv in i lunchrummet! Med överdrivna rörelser lägger jag upp min mat på en tallrik och försöker att inte se mig om alltför ivrigt. Kokt kyckling, avokado och tomater. Duktiga jag!

Låt komplimangerna hagla likt bulgurkorn över mig!

Äntligen tittar en kollega på mig, jag blir fnittrig av förväntan, sträcker käckt på ryggen. Nu kommer upprättelsen!

”Jaha, så vad säger du om situationen i Syrien då?” säger hon allvarligt.