It´s a Heartache…

Det är verkligen inte mycket jag är ifrån barnen ännu. Tänk, när Barnet var nio månader började jag att jobba – nu är Lillan nästan åtta månader och eftersom hon fortfarande i princip helammas och bara kan sövas av mig så är jag rätt låst. Oftast tänker jag inte så mycket på det, men nu börjar det bli tråkigt att fortfarande tacka nej till allt som händer efter klockan 18 på kvällarna!

Men jag ska inte klaga, jag fick faktiskt till lite tid utan barnen häromkvällen och tog mig in till staden. Låt vara att det bara var till akuten eftersom jag hade så ont i bröstet, jag kände ändå frihetens vingar.

Jag vet inte riktigt vad bröstsmärtorna berodde på. Jag tänkte inte så mycket på det först, tänkte att det skulle dämpa sig om jag försökte varva ner och andas långsamt. Nu är det ju inte så lätt med två barn att bara gå och lägga sig på sofflocket i total tystnad och avslappning, men hur som helst höll smärtorna i sig till kvällen. Då fick jag ont i vänster underarm också, och om det var inbillning eller inte kan jag inte svara på, men till slut blev jag så orolig att jag ringde 1177 och där tyckte man att jag skulle bli skjutsad till akuten. Min snälla mamma kom och hämtade mig och så bar det iväg.

Sjukvården är toppen men jag gillar verkligen inte att åka till akuten. Det är inte ofta jag söker vård och jag kände mig mest generad, som att jag tar mig själv på jättestort allvar. Eller tänk om jag verkligen skulle få en hjärtattack, så fasligt förargligt!

Men man hittade inget på EKG och Troponin T och övriga prover man tog var också okej. Läkaren och jag trodde båda att det nog mest var kroppen som reagerade så på press och stress och så skyndade mamma och jag oss ut innan Lillan behövde ammas igen.

När jag väntade på min tur hade jag dessutom knackat på och berättat för sköterskorna att jag hade en bebis hemma som jag inte kunde vara ifrån för länge, och då lät en kille mig prata på hans tid. När jag så gick ut genom väntrummet och skulle trycka bort låset på ytterdörren ville jag vara lite artig tillbaka mot honom. Jag ropade ”Hej då!” samtidigt som jag tryckte jag på fel knapp och släckte lyset så att det blev becksvart i hela väntrummet. En snygg sorti.

Så här i efterhand tror jag mer att det bara var en muskel, ett muskelfäste eller nåt som värkte. Värken avtog men höll ändå i sig i flera dagar, och gjorde väldigt ont när jag skrattade.

Nu känns det inte något, men jag är ändå glad att jag sökte vård. Hur fånigt den än känns att ta plats så ÄR det ju så viktigt att kolla upp saker som man misstänker inte står rätt till.

PS. Jag ska aldrig mer göra narr över Pappsen och hans ångest när han är sjuk. Man blir rätt ynklig, faktiskt.

DS. Fast då räknar jag inte ”förkylning” som sjuk.

DS 2. Och inte ben som somnar heller.

Jobbhelgen till ända

Då närmar sig den här helgen sitt slut. En helg där jag tillbringat nästan all min vakna tid på jobbet. Jag hinner inte blogga så mycket men tänkte ge ifrån mig ett livstecken.

Vi har såna mastodontpass när vi jobbar helg! Det är uppstigning klockan 5 för att vara på jobbet en halvtimme innan vi börjar. Sen jobbar vi snabbt och flitigt och allt funkar som det ska, ändå måste alla jobba över en timma! Jag var hemma kockan sex i lördags och då hade jag huvudvärk och ont i kroppen och så fort Barnet lagt sig somnade jag på soffan under min kofta och med Rut som en lång och mager mask längs benet. Sen jag fick barn somnar jag närapå aldrig i soffan, jag har blivit så fasligt kvällspigg, men nu var jag trött och det var skönt att få ett par timmars extra sömn. Idag var jag hemma klockan fem och mycket piggare.

Förstås vill jag bara vara hemma med min familj på helgerna och det är trist att Pappsen och jag går om varandra, vi får ingen ledig dag tillsammans förrän nästa helg. Fast jag har ändå kul på jobbet när jag väl är där. Det känns som att bitarna börjar falla på plats igen efter mammaledigheten. Och vi är en fantastisk helggrupp!

På söndagarna är vi bara tre och killen i gruppen gjorde sin sista söndag tillsammans med oss. Jättetråkigt!

”Det här är alltså sista söndagen vi jobbar tillsammans…” sa jag ödesmättat när vi stod och märkte in prover. Det kändes tungt. Det var en sorglig stund. Tyckte jag. Han skrek av glädje.

Nåja, nu sover Lillhjärtat. Pappsen och jag ska upp och fixa lite i rummet vi renoverar. Pappsen spacklar och jag ska fortsätta att måla på min dörr.

Sen ska vi fira av vårat skiftbyte med tv-serie och cheez starz!

Pappsen och jag har haft så lätt för att snöa in på samma sak på tv. Förut har vi alltid dragit igång Full frys när vi velat se nån serie men så frågade jag efter nya förslag på facebook så nu har vi tittat på The Walking Dead! Jätteroligt med något annat! Den har gått på tv sen 2010 så vi hade en hel del att titta ikapp. Lagom till jul hade vi sett alla avsnitt och började fundera på ännu något nytt. Men… asch, så häftiga ska vi inte vara! Så nu har vi börjat kolla om på Walking Dead istället. Vi ska försöka hinna se alla avsnitt igen innan den nya säsongen börjar i februari.

twd

Stress i kassakön

11434612-origpic-feae9e

Igår var Bäbisen och jag och storhandlade. Jag tycker inte om att åka och handla med Bäbisen! Numera är han visserligen oftast nöjd och tillfreds men man är ändå lite nervös över att han ska börja vråla otröstligt mitt inne i affären. Fast jag lyckades faktiskt plöja mig igenom hela min långa lista medan Bäbisen bara tittade sig storögt omkring.

Men kassan är alltid ett orosmoment. Bäbisen kan börja lessna av att vi inte rör oss framåt så fort, ungefär där kan han bli lite för varm om jag inte knäppt av honom lagom mycket och där kan han känna av att jag är lite stressad.

Med mitt berg av varor och fick jag snabbt en lång kö efter mig. Och precis bakom mig stod en (sur) medelålders man och tryckte. Jag kände verkligen hur han stirrade mot oss när jag började fibbla i kassan ”jag ska ha en blöjrabatt här nånstans… tror jag… och jag ska ha en rabatt på tvättlappar nånstans också… och visst ja… den här checken, kan man lösa in den här? Och vänta, jag ska ha en vanlig rabattkupong också, jag måste bara leta lite… förreststen, trisslotter – löser ni in dem i kassan?” mumlade jag medan jag frenetiskt bläddrade bland alla kvitton i plånboken. När mannen dessutom började frusta vände jag mig om för att be om ursäkt. Men då visar det sig att han har fullt upp med att göra roliga miner åt Bäbisen!

”Oj, vad han kikar på mig!” ropar mannen glatt. ”Han har kikat på mig så pass hela tiden!” Och så frustar han lite igen för att få Bäbisen att le. ”Ja, vilken liten raring!” utbrister han med ett strålande leende.

Han var visst igen sur gubbe. Han var en glad gubbe!

Och jag borde inte vara förvånad. Varenda gång jag har varit och handlat med Bäbisen har jag känt mig stressad för personen bakom oss, men varje gång har det visat sig att de bara gullat och pratat med Bäbisen. Otroligt.

Jag blir så glad över människor som är så snälla och trevliga!

Jag älskar att åka och handla med Bäbisen!