Det är verkligen inte mycket jag är ifrån barnen ännu. Tänk, när Barnet var nio månader började jag att jobba – nu är Lillan nästan åtta månader och eftersom hon fortfarande i princip helammas och bara kan sövas av mig så är jag rätt låst. Oftast tänker jag inte så mycket på det, men nu börjar det bli tråkigt att fortfarande tacka nej till allt som händer efter klockan 18 på kvällarna!

Men jag ska inte klaga, jag fick faktiskt till lite tid utan barnen häromkvällen och tog mig in till staden. Låt vara att det bara var till akuten eftersom jag hade så ont i bröstet, jag kände ändå frihetens vingar.

Jag vet inte riktigt vad bröstsmärtorna berodde på. Jag tänkte inte så mycket på det först, tänkte att det skulle dämpa sig om jag försökte varva ner och andas långsamt. Nu är det ju inte så lätt med två barn att bara gå och lägga sig på sofflocket i total tystnad och avslappning, men hur som helst höll smärtorna i sig till kvällen. Då fick jag ont i vänster underarm också, och om det var inbillning eller inte kan jag inte svara på, men till slut blev jag så orolig att jag ringde 1177 och där tyckte man att jag skulle bli skjutsad till akuten. Min snälla mamma kom och hämtade mig och så bar det iväg.

Sjukvården är toppen men jag gillar verkligen inte att åka till akuten. Det är inte ofta jag söker vård och jag kände mig mest generad, som att jag tar mig själv på jättestort allvar. Eller tänk om jag verkligen skulle få en hjärtattack, så fasligt förargligt!

Men man hittade inget på EKG och Troponin T och övriga prover man tog var också okej. Läkaren och jag trodde båda att det nog mest var kroppen som reagerade så på press och stress och så skyndade mamma och jag oss ut innan Lillan behövde ammas igen.

När jag väntade på min tur hade jag dessutom knackat på och berättat för sköterskorna att jag hade en bebis hemma som jag inte kunde vara ifrån för länge, och då lät en kille mig prata på hans tid. När jag så gick ut genom väntrummet och skulle trycka bort låset på ytterdörren ville jag vara lite artig tillbaka mot honom. Jag ropade ”Hej då!” samtidigt som jag tryckte jag på fel knapp och släckte lyset så att det blev becksvart i hela väntrummet. En snygg sorti.

Så här i efterhand tror jag mer att det bara var en muskel, ett muskelfäste eller nåt som värkte. Värken avtog men höll ändå i sig i flera dagar, och gjorde väldigt ont när jag skrattade.

Nu känns det inte något, men jag är ändå glad att jag sökte vård. Hur fånigt den än känns att ta plats så ÄR det ju så viktigt att kolla upp saker som man misstänker inte står rätt till.

PS. Jag ska aldrig mer göra narr över Pappsen och hans ångest när han är sjuk. Man blir rätt ynklig, faktiskt.

DS. Fast då räknar jag inte ”förkylning” som sjuk.

DS 2. Och inte ben som somnar heller.