Först till kassan eller först in i affären?

Jag blir ju inte så ofta arg. Men det är absolut inte så att jag aldrig blir arg.

En sak som man kan tycka är en petitess men som gör mig kanske orimligt upprörd är när man inte följer oskrivna lagar vid köer. Folk som tränger sig eller står och knuffas gör mig till exempel jättesur.

Och igår blev jag riktigt arg. Jag skulle hämta ut ett paket i en liten affär. Vi var tre kvinnor i butiken, en äldre dam som fick hjälp av kassörskan att välja vara, en som gick och valde varor och så jag. Eftersom jag bara skulle hämta paketet ställde jag mig direkt i kassan. När den andra kvinnan hade valt klart gick hon också fram till kassan och jag fick känslan av att hon inte tyckte att jag borde stå framför henne. Jag funderade men kom fram till att jag hade rätt att stå först eftersom jag varit färdig före henne. Jag hade ju dessutom bara ett litet snabbt ärende! När den äldre damen och expediten kom till kassan backade jag såklart undan och lät damen betala. Sen sa jag:

”Hej! Jag skulle hämta ut ett pak…”

Expediten tittar inte på mig utan vänder sig till kvinnan bakom mig.

”Nu var det ju så att det var en före här!” säger hon och medan jag hasplar ur mig en ursäkt kliver den andra kvinnan fram, även hon utan en blick på mig.

Jag kände mig så dum! Och jag vet att det inte borde göra mig arg, jag fick bara vänta ett par minuter extra och vad spelar väl det för roll? Men att bli behandlad som en osnuten och dryg person som anses ha trängt sig gör mig just… jättearg!

Jag är ju så noga med att vara artig i köer! Om jag kommer till en kö samtidigt som en annan person låter jag alltid den andra personen ställa sig först, och står någon bakom mig med bara nån enstaka vara säger jag också alltid åt dem att gå före mig. Och det gör jag gärna!

Men att alltid förväntas lämna sin plats åt andra retar mig. Jag storhandlar ofta och titt som tätt kommer det personer och frågar om de får gå före, trots att jag har ett barn med mig som snart tappar tålamodet.

Och sist jag var i en smyckesaffär hände mig samma sak som igår. Jag tittade ut ett smycke, tog en nummerlapp och ställde mig vid kassan. Efter ett tag kom ett par fram. De var visserligen inne i affären före mig, men jag var färdig före dem.

Expediten ropar mitt nummer och tittar på paret. När hon förstår att jag har numret före dem blir hon vilsen. Jag ser på henne att hon hellre vill hjälpa paret.

”Men du hade kanske inte bestämt dig riktigt!?” säger hon.

En bit utanför affären vallar Pappsen runt med Barnet som är trött och ledsen. Jag känner inte för att stiga åt sidan.

”Jo, jag var färdig.” svarar jag.

Expediten försöker igen:

”Fast du kanske ändå känner att du vill titta runt lite till!”

”Nej, faktiskt inte.” säger jag medan jag hör Barnet gråta.

Till sin stora ovilja får hon expediera mig.

Jag blev arg den gången också utan att våga säga nåt.

Nu undrar jag två saker!

Har jag för lite pondus? Om jag vore en reslig person med mycket auktoritet, gärna en man – skulle folk behandla mig på samma sätt då?

Eller är det helt enkelt jag som har missuppfattat hur man beter sig i små affärer? Är det först in i affären och inte först till kassan som räknas?

Unga mamman handlar sschhälv!

20131227-201632.jpg

Idag var syrran barnvakt så jag kunde åka och handla alldeles sschhälv! Vilken lycka!

Dels var det lugnt och behagligt och jag småhandlade bara. I normala fall har jag en överfylld vagn och när jag och Barnet närmar oss kassakön brukar expediten spärra upp ögonen, frenetiskt trycka på komradion och med rösten i lätt falsett ropa på en kassa till.

Men mest roligt var det för att jag fick visa leg när jag köpte julöl på 3,5 %!

Jag säger det igen.

Jag fick visa leg!

Hoho! Det här ska den här 31-åringen leva länge på!

Alla aningar om att det beror på min nervösa och barnsliga uppsyn, min fumlighet eller att jag klär mig som en fjortis tillbakavisar jag å det grövsta.

Triss-miss

Jag är inte så duktig på att kallprata! Jag känner liksom att jag inte har så mycket att prata om med människor som jag inte känner och jag tänker mig att de inte har så mycket de vill delge mig heller.

Idag var jag och Bäbisen och handlade och i kassan skulle jag byta in mina trisslotter.

”Ja och så skulle jag vilja byta in de här till nya lotter också.” sa jag.

”Javisst, då vill du ha med högvinst dådå?” svarade kassörskan och plirade skämtsamt mot mig.

Med högvinst? Jag rådbråkade min stackars hjärna. Har det kommit en ny slags triss? Jag funderade på att fråga vad såna kostade och om det gick att byta in mina vanliga lotter mot såna här högvinstlotter. Jag funderade också på om det var lägre vinstchans om nu vinstbeloppen var högre och tänkte fråga kassörskan om det men (som tur var!) ville jag inte vara besvärlig utan låtsades bara att jag mycket väl kände till dessa nya lotter och med uttryckslöst ansikte svarade jag:

”Ja, det kan jag ta.”

Kassörksan såg lite frågande ut men jag fick mina lotter och hon inledde ett mer givande samtal med nästa kund medan jag i godan ro packade mitt varuberg.

Först när jag närmade mig utgången förstod jag skämtet.

Pinsamt!

Men jag fann mig snabbt, vände lite på mig och bockade några gånger.

”Eh, hihihi, höhö” sa jag medan jag artigt skrynklade ihop ansiktet åt kassörskans håll och med återupprättat anseende kunde jag lämna affären.

Den vilda jakten på tvålen

Nu har jag varit utan duschtvål i flera dagar! Med nöd och näppe har jag klarat mig genom att göra min berömda peeling med olja och socker istället och tänkt att den värsta skiten nog skrubbas bort – men det går inte hur länge som helst.

Jag har helt glömt att köpa det när jag har varit i affären och vi på landet åker inte en extra sväng bara för att vi har glömt något.

Men igår när jag stod i affären kom jag äntligen ihåg det!

”Ah, duschtvål!” tänkte jag och smackade belåtet när jag stoppade ner denna i vagnen.

image

Ett dumt felköp med tanke på att jag redan har fyra (4) hudlotions…

wpid-20130828_212014.jpg

…som jag aldrig använder. Nä, jag kör ju bara med denna sobra och elegant förpackade kräm.

wpid-20130828_212028.jpg

Storpack med canoderm! Ser väl inte så snygg ut i badrumshyllan men den är så himla bra och tar bort de röda knottror som jag har en tendens att få på överarmarna. Dessutom tror säkert alla som hälsar på att det är nåt som Pappsen använder mot nån otäck svamp eller nåt.

Men så idag ringde syrran och skulle handla och frågade om det var nåt jag behövde.

”Nja, nä, det är nog ingenting. Jag har det mesta.” svarade jag men kände att det var något i bakhuvudet som gnagde. Och precis innan vi la på kom jag på det!

”Matlådor! Kan du köpa matlådor? Ta tre (3) stycken!” bad jag och smackade belåtet över att mitt minne inte helt svikit mig.

wpid-20130828_214334.jpg

Det slog mig först på eftermiddan att det ju var tvål jag var ute efter.

Som tur var ringde Pappsen när han slutat jobbet så jag frågade om han kunde handla på hemvägen. Han hade redan passerat affären men kunde tack och lov tänka sig att vända.

”Åh så bra! Du förstår, vi har slut på…eh… broccoli!” sa jag.

Och så smackade jag belåtet.

Suck.. det här huvudet hänger nog inte riktigt med.

Men jag har ju inte tänkt på att jag faktiskt kan använda Pappsen tvål!

wpid-20130828_214232.jpg

Dobbel-dusch!

”Åh”, säger ni. ”Dobbel-dusch! Nu dör vi avis-döden.”

Stress i kassakön

11434612-origpic-feae9e

Igår var Bäbisen och jag och storhandlade. Jag tycker inte om att åka och handla med Bäbisen! Numera är han visserligen oftast nöjd och tillfreds men man är ändå lite nervös över att han ska börja vråla otröstligt mitt inne i affären. Fast jag lyckades faktiskt plöja mig igenom hela min långa lista medan Bäbisen bara tittade sig storögt omkring.

Men kassan är alltid ett orosmoment. Bäbisen kan börja lessna av att vi inte rör oss framåt så fort, ungefär där kan han bli lite för varm om jag inte knäppt av honom lagom mycket och där kan han känna av att jag är lite stressad.

Med mitt berg av varor och fick jag snabbt en lång kö efter mig. Och precis bakom mig stod en (sur) medelålders man och tryckte. Jag kände verkligen hur han stirrade mot oss när jag började fibbla i kassan ”jag ska ha en blöjrabatt här nånstans… tror jag… och jag ska ha en rabatt på tvättlappar nånstans också… och visst ja… den här checken, kan man lösa in den här? Och vänta, jag ska ha en vanlig rabattkupong också, jag måste bara leta lite… förreststen, trisslotter – löser ni in dem i kassan?” mumlade jag medan jag frenetiskt bläddrade bland alla kvitton i plånboken. När mannen dessutom började frusta vände jag mig om för att be om ursäkt. Men då visar det sig att han har fullt upp med att göra roliga miner åt Bäbisen!

”Oj, vad han kikar på mig!” ropar mannen glatt. ”Han har kikat på mig så pass hela tiden!” Och så frustar han lite igen för att få Bäbisen att le. ”Ja, vilken liten raring!” utbrister han med ett strålande leende.

Han var visst igen sur gubbe. Han var en glad gubbe!

Och jag borde inte vara förvånad. Varenda gång jag har varit och handlat med Bäbisen har jag känt mig stressad för personen bakom oss, men varje gång har det visat sig att de bara gullat och pratat med Bäbisen. Otroligt.

Jag blir så glad över människor som är så snälla och trevliga!

Jag älskar att åka och handla med Bäbisen!