Fick ni en bra jul?

Det blev en jättefin julafton för oss!

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/b26/44951191/files/2014/12/img_4280.jpg

Ja, egentligen har aldrig tanken med bloggen varit att skriva dagboksinlägg, utan att bryta ut små händelser som jag ser på med glimten i ögat… men nu fungerar inte min gravidhjärna riktigt på samma sätt som min vanliga hjärna. Nu är det fullt fokus på Barnet, bebisen i magen och på hemmet och jag ser inte riktigt saker ur samma perspektiv som annars. Jag skulle kunna strunta i att skriva helt men jag vill gärna hålla bloggen vid liv så då får det bli lite triviala inlägg. Kanske kommer min humor tillbaka mer efter förlossningen, eller också blir det ännu sämre under en period… Ni som orkar fortsätta läsa får se.

På morgonen igår kunde jag känna att julafton kanske inte är så speciell för oss vuxna, att det kanske mest är stress och bök och att förberedelserna innan och friden efteråt egentligen är det man är ute efter. När vi väl var på plats igår var det förstås ändå lika jättemysigt och trevligt som det brukar vara. Det är så roligt att fira jul tillsammans med barn och det är speciellt att vi firar i huset där jag växte upp och där vi alltid firade jul som små!

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/b26/44951191/files/2014/12/img_4284.jpg
Även tomten kom på besök! Lycka för barnen och Barnet var inte rädd utan väldigt belåten över han kom.

Det enda som blev lite tråkigt var paketöppningen. Innan jag fick barn tänkte jag att mina barn minsann skulle öppna ett paket i taget och visa tacksamhet, inte bara slänga paketet åt sidan och kasta sig över nästa. Igår blev det lite hysteriskt med alla paket för Barnet. Han rev upp paket efter paket utan att knappt titta på dem och när de var slut letade han bara efter fler. Som mamma tyckte jag att det kändes genant när han hade fått så mycket fint men samtidigt förstår jag nu när jag själv har barn att det blir lite för mycket för de små under själva öppnandet. Idag har han varit jätteglad och nöjd med alla sina julklappar och lekt med dem allihop.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/b26/44951191/files/2014/12/img_4290.jpg
Det har hur som helst varit jätteskönt idag att ta en paus från julfirande och bara få vara hemma med familjen, leka med de nya sakerna, titta i böckerna och sjunga och spela ur nya sångboken. Imorgon drar vi igång firandet igen men det ska bli jättekul, inte minst Barnet längtar redan efter att träffa alla igen!

Och på lördag ska Pappsen och jag ta en riktig dejtkväll innan bebisen kommer, med middag och bio. Det ser jag verkligen fram emot! Vi har sån tur att vi har så fina barnvakter i både Pappsens och min familj som alltid ställer upp när vi ber om hjälp!

Jag hoppas att ni alla också haft en fin jul!

Först till kassan eller först in i affären?

Jag blir ju inte så ofta arg. Men det är absolut inte så att jag aldrig blir arg.

En sak som man kan tycka är en petitess men som gör mig kanske orimligt upprörd är när man inte följer oskrivna lagar vid köer. Folk som tränger sig eller står och knuffas gör mig till exempel jättesur.

Och igår blev jag riktigt arg. Jag skulle hämta ut ett paket i en liten affär. Vi var tre kvinnor i butiken, en äldre dam som fick hjälp av kassörskan att välja vara, en som gick och valde varor och så jag. Eftersom jag bara skulle hämta paketet ställde jag mig direkt i kassan. När den andra kvinnan hade valt klart gick hon också fram till kassan och jag fick känslan av att hon inte tyckte att jag borde stå framför henne. Jag funderade men kom fram till att jag hade rätt att stå först eftersom jag varit färdig före henne. Jag hade ju dessutom bara ett litet snabbt ärende! När den äldre damen och expediten kom till kassan backade jag såklart undan och lät damen betala. Sen sa jag:

”Hej! Jag skulle hämta ut ett pak…”

Expediten tittar inte på mig utan vänder sig till kvinnan bakom mig.

”Nu var det ju så att det var en före här!” säger hon och medan jag hasplar ur mig en ursäkt kliver den andra kvinnan fram, även hon utan en blick på mig.

Jag kände mig så dum! Och jag vet att det inte borde göra mig arg, jag fick bara vänta ett par minuter extra och vad spelar väl det för roll? Men att bli behandlad som en osnuten och dryg person som anses ha trängt sig gör mig just… jättearg!

Jag är ju så noga med att vara artig i köer! Om jag kommer till en kö samtidigt som en annan person låter jag alltid den andra personen ställa sig först, och står någon bakom mig med bara nån enstaka vara säger jag också alltid åt dem att gå före mig. Och det gör jag gärna!

Men att alltid förväntas lämna sin plats åt andra retar mig. Jag storhandlar ofta och titt som tätt kommer det personer och frågar om de får gå före, trots att jag har ett barn med mig som snart tappar tålamodet.

Och sist jag var i en smyckesaffär hände mig samma sak som igår. Jag tittade ut ett smycke, tog en nummerlapp och ställde mig vid kassan. Efter ett tag kom ett par fram. De var visserligen inne i affären före mig, men jag var färdig före dem.

Expediten ropar mitt nummer och tittar på paret. När hon förstår att jag har numret före dem blir hon vilsen. Jag ser på henne att hon hellre vill hjälpa paret.

”Men du hade kanske inte bestämt dig riktigt!?” säger hon.

En bit utanför affären vallar Pappsen runt med Barnet som är trött och ledsen. Jag känner inte för att stiga åt sidan.

”Jo, jag var färdig.” svarar jag.

Expediten försöker igen:

”Fast du kanske ändå känner att du vill titta runt lite till!”

”Nej, faktiskt inte.” säger jag medan jag hör Barnet gråta.

Till sin stora ovilja får hon expediera mig.

Jag blev arg den gången också utan att våga säga nåt.

Nu undrar jag två saker!

Har jag för lite pondus? Om jag vore en reslig person med mycket auktoritet, gärna en man – skulle folk behandla mig på samma sätt då?

Eller är det helt enkelt jag som har missuppfattat hur man beter sig i små affärer? Är det först in i affären och inte först till kassan som räknas?

En blomma till Rut

DSC_1029

Pangschionärskort framfö busken! Ja ställer upp ba fö ja allti bli bja.

Idag är det Ruts födelsedag! (Tack Agria för påminnelsen!) Jag tror att hon blir fem år.

Jag kommer ihåg förra året när Rut fyllde år. Då såg det ut så här.

utanför mitt fönster

Det var sju minus och snö och Rut hade blivit utelåst.

Och idag ser det ut så här!

DSC_0810

Solen skiner, fåglarna kvittrar

DSC_0817

och blommorna de blommar.

Vilken skillnad! Rut har sprungit runt som ett yrväder i trädgården och i huset.

”Bäschta föllsedan!” hälsar hon.

Nu väntar hon bara på paket också.

ruttrapp

”Den schom väntaj på nå gott…” säger Rut.

Men innerst inne är hon rysligt otålig.

Det kom ett paket

snöäpplenJag njuter verkligen av dagarna hemma! Jag minns hur ofattbart det kändes innan Barnet kom, att någon av oss alltid skulle vara hemma på dagarna! Så roligt för katterna, tyckte jag! Och vilken lyx att få se dagsljus även på vintern!

Och det är det. När jag började skriva på det här satt jag i uterummet. Barnet sov, Rut lekte med en låtsasmus intill mig och då och då såg jag upp från datorn, ut över snön i trädgården och över myllret av småfåglar.

Nu har vi blivit så vana vid att någon alltid är hemma. Hur ska det gå sen? Vem ska ta emot alla paket som Pappsen beställer? I förrgår kom det ett. Jag skämdes eftersom det stod tomma majonnäsburkar på trappan och två soppåsar stod lutade mot dörren.

Fast igår skämdes jag mera. Då kom det också paket. Den här gången stod det tre soppåsar utanför dörren och jag hade på mig ett par stora mysbyxor tillsammans med ett par halkiga underbyxor, så jag var tvungen att hålla uppe byxorna med ena handen. Håret var flottigt efter min hemmagjorda hårinpackning.

Fast ändå var det mest för budkillens skull som jag var generad.

Pappsen hade sagt att det skulle komma paket mellan klockan 11 och 13. Det hade jag glömt. När det ringde på dörren klockan halv tre möttes jag av en stressad budkille som sa att han hade ett enormt paket till oss, det skulle inte gå in genom dörren!

”Nähä”, sa jag, drog i byxorna med ena handen och försökte mota undan Barnet som ville ut med den andra. ”Då får vi försöka med garaget.”

Nu har vi ju bara bott i huset i tio månader så jag har inte riktigt lärt mig hur man öppnar garaget än.

Jag ryckte i porten från utsidan.

Barnet skrek.

Jag sprang in och ryckte i dörren från insidan.

Barnet skrek.

Jag ryckte från utsidan.

Jag ryckte från insidan.

Budkillen baxade ut det jättestora paketet från lastbilen.

Nu hade jag fått bära med mig Barnet ut i snöyran, för han skrek så förskräckligt för att han inte fick titta på lastbilen. Med ena handen bar jag honom och med den andra ringde jag till Pappsen för att fråga hur man öppnar garageporten.

När jag låst upp garaget och öppnat portarna visade det sig att paketet ändå inte gick in! Det var ett par centimeter för stort!

Budkillen blev allt mer stressad.

”Det går inte!” ropade han. ”Jag måste klippa upp kartongen!”

Pappsen var kvar i luren.

”Vad har du beställt egentligen?” frågade jag med byxorna på halv stång. ”Det går inte ens in i garaget!”

”Oj då! Då måste de ha använt en väldigt stor förpackning” tyckte Pappsen. ”Det är ett par ledlampor!”

Jag tittade på paketet. Det var ett par meter långt, brett och tunt.

”Det ska vara ett par lampor.” sa jag försiktigt till budkillen som börjat riva i kartongen.

”Har jag verkligen… har jag verkligen tagit fel paket?” viskade han. Sen hoppade han upp på släpet och efter ett tag kom han skamset och lite motvilligt tillbaka med en oansenlig, och verkligen mycket liten, påse.

”Ja, den här var ju lite behändigare.” log jag. ”Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för besväret. Jag borde verkligen ha haft koll på vad det var för slags paket vi väntat oss!” sa jag för att släta över hans misstag.

”Äsch…Det är snabbt gjort att få upp den här på flaket igen”, sa han och försökte se hoppfull ut.

Jag kunde inte stänga garageportarna men sprang ändå in med Barnet eftersom han inte var klädd för snö.

Barnet skrek för att han inte fick titta mer på lastbilen.

Lastbilen åker snart. Vi vinkar från fönstret”, lovade jag.

Sen fånglodde vi genom fönstret på budkillen som kämpade och stretade för att få upp sitt otympliga paket på flaket igen.

Det tog en kvart.

Mammsen skämdes och försökte gå jättesnabbt fram och tillbaks framför fönstret så att han kanske inte skulle se oss.

Budkillen skämdes där han slet.

Och Barnet… ja, han var glad.

Ändrade planer

I år fick jag en lysande idé. Jag ska inte köpa något julpapper utan ska använda alla överblivna småsnuttar! Att jag inte tänkt på det tidigare!

Men nu när jag äntligen skulle slå in paketen visade det sig att jag tänkte så redan förra julen…

20131216-211036.jpg

Inte ett julpapper så långt ögat når.

Nåja, jag tar mig väl ett par skinkmackor istället.

Pappaskämt #9

pappaskämt3

Här kommer några tips på hur du som pappa kan slå in paket.

Slå in paket? Det är väl inte särskilt manligt?

Nä, pappor inbillar sig gärna det.

Så om man som karl ska ägna sig åt paketinslagning så får man se till att göra det med en liten twist. Man får göra det till ett pappaskämt.

Här kommer några tips på vad du kan trixa med för att klara dig undan med hedern i behåll.

Presentpappret:

Är det sommar så är julpapper det självklara valet. Ju fler tomtar desto bättre. Då behöver ingen tro att du har lagt manken till utan du har på manligt maner helt enkelt tagit det du haver. Dessutom visar du att du har en härlig humor.

8872517500958

Är det vinter så är det lite mer tveksamt att använda julpapper. Kanske kan du ta tidningspapper eller nåt annat fult?

Kartongen: (OBS! här finns risk för besviken min hos den som öppnar paketen):

Här kan du spexa fritt! Varför inte köra en klassiker och använda en stor kartong till något mycket litet och billigt? Eller slå in till exempel 10 par strumpor men alla i olika paket? Endast fantasin sätter gränser!

Tejpen:

Åh, här öppnas ännu fler möjligheter för den kreative pappan. Kör macho-stilen och använd eltejp. Eller lägg ner lite möda på att tejpa igen varenda liten flik på paketet. Då kan du dessutom sitta och skrocka belåtet lite extra länge medan paketöppnaren kämpar på.

Och slutligen –

Presentsnören och andra dekorationer:

Eh…????

catalogueImage

Nä för jösse namn! Inga snören!