Man skulle kunna göra en dokusåpa på mitt jobb

Visst är det konstigt? Man är jätteordentlig nästan jämt som ingen märker, men om man nån gång slarvar – då är det alltid nån som kommer på en!

På jobbet är jag väldigt noga och skötsam. Jag ställer alltid in koppen i diskmaskinen enligt det maniskt fastställda schemat för hur allt ska stå, hämtar nya servetter om de börjar ta slut och gör aldrig skidbacke av osten under fredagsfikat.

För min egen del har jag inte så stor känsla för sånt där. Jag skulle kunna torka mig om munnen med tröjärmen och lämna kvar koppen på bordet till ett senare tillfälle, men jag är rädd att stöta mig med jobbets perfektionister. De är ganska rabiata och mina känsliga antenner försöker ständigt läsa av hur jag ska bete mig för att inte stöta mig med någon.

Igår var vi ett gäng kollegor som skulle ut och äta efter jobbet. De jag brukar umgås med hade slutat tidigt så jag skulle sällskapa med ett annat gäng på väg till restaurangen.

Jag kom till omklädningsrummet ganska sent och var rädd att de skulle glömma mig om jag inte var färdig i tid. Jag skyndade in på toaletten och när det visade sig att jag tog det sista av pappersrullen till händerna gjorde jag något som jag aldrig gör annars.

Jag struntade i att sätta i en ny!!

Jag är nog den sista som går idag, ingen kommer att märka något och jag hittar ju inte till restaurangen själv om jag blir försenad…” tänkte jag stressat.

Vi var ett gäng inne i omklädningsrummet och när vi sen bytte om hördes ett avgrundsvrål… Jag vill inte återge de fula orden här men det var en häftig ramsa av svordomar uttalade med sådan ilska och förfäran att jag först trodde att någon gjort sig riktigt illa.

Men naturligtvis var jag inte sist in på toaletten den dagen.

Såklart uppdagades mitt slarv.

Förstås blev det inte av en lugn själ som helt enkelt satte i en ny rulle…

Ut ur toaletten rusade en av jobbets perfektionister! En av de med hetast temperament.

”Jag hatar när folk inte fyller på efter sig!” skrek hon svart i ögonen. Jag hinner inte fylla på!” fortsatte hon medan alla andra som var i rummet försiktigt höll med henne om att det var dåligt av den som gått innan.

Alla utom perfektionisten visste ju att det var jag…

Med gamnacke och hängande armar gick jag till toaletten och satte i en ny rulle…

IMG_4275.JPG
Nu förstår ni kanske varför jag är så rädd för att verka slarvig på jobbet…

PS. Förra veckan var det en annan perfektionist som tog strypgrepp på mig. Fast med en viss glimt i ögat intalar jag mig.

13 thoughts on “Man skulle kunna göra en dokusåpa på mitt jobb

  1. Man får välja sina strider, heter det. Slöseri med energi, minst sagt, att reagera så mycket för så lite.
    Låter jättetrist att ha det så på jobbet, att man måste ”gå på tå” för vissa arbetskamrater. 😦

    • Nä, vissa väljer att ta alla strider! Som väl är är vi många på jobbet så man får en okej blandning och blir inte så utsatt som om vi vore bara några få.

  2. Fy vad jobbigt! Jag kan sätta mig in i din känsla, ”skämningsdags” liksom, men vilken jobbig människa som gör så stor sak av en sån liten grej!!

  3. Alltså ursäkta om jag skrattar, men jag vet ju preciiiis hur det är och vilka det handlar om. Dessutom kunde detta lika gärna kunnat hända mig. Stackare, vilken otur du hade. Själv stoppade jag in min matlåda i kylen MED plastpåsen kvar runt de i somras. Inte bra, inte bra alls! Där fick jag minsan skämmas, minst sagt.

    • Ojojoj, påsen kvar i kylen! Illa! Jag råkade glömma påsen en gång i våras. Det gick inte heller obemärkt förbi kan jag säga… Det blev upprop på förmiddagsfikat, men jag låtsades som ingenting… 😳

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s