Jag står inte inför så många utmaningar längre och det är ganska skönt. Det är skönt att inte ha en tenta eller en muntlig redovisning att oroa sig inför. Skönt att slippa ha ångest över att behöva tala på jobbmöten eller att försöka göra ett ordentligt jobb när jag läser en dags bakterieprover inklämda på deltid, samtidigt som jag ska undervisa en student och lära upp en ny läkare. Och i värsta fall samtidigt köra apparaten som mäter antibiotikakoncentration i blodprover! Nä, jag har ingen sån oro i kroppen längre, det är bara ett stilla lunk.
Veckans värsta numera är att få iväg Barnet till förskolan och det kan vara nog så jobbigt. Det är den där smörgåsen som ska ätas i en evighet (30 minuter är snabbaste hittills) och så vil-skiten och 500 frågor uppepå det. Och vad jag än svarar så frågar han ”Vad sa du?” minst fem gånger efteråt. Och Lillans morgonstund har inte guld i mund utan mest härj. Hon härjar och är missnöjd och vill aldrig äta frukost men tack gode gud för att det går mot vår så att man snart kan slippa dessa overaller, raggsockor, fleece-ställ och knöliga vantar. Innan jag fick barn tyckte jag att det var jobbigt att klä på mig själv när det var kallt… Ha! Det är nästan lika skrattretande som att jag innan jag fick barn tänkte att man skulle ha det så välstädat och i ordning sen när man var mammaledig och var hemma jämt. HA!
Men nu sover Lillan och jag har en av mina bästa stunder, förmiddagskaffet. Hur underbara barnen än är och hur mycket de än är de bästa som finns så är det så fantastiskt skönt med en stund i lugn och ro med en kopp kaffe.
Och det är trevligt att hålla huset vid liv så här mitt i veckan mitt på dagen. Istället för att det ska stå tomt och övergivet när man är på jobbet så är det nästan alltid någon hemma. Det låter så hemtrevligt runt mig också. Tvättmaskinen och diskmaskinen brummar och skvalar, kylskåpet surrar och nyss lyssnade jag ju till ett trivsamt puttrande från kaffebryggaren.
Vad tysta hemmen måste varit innan alla elektriska apparater gjorde intåg…
Storebror och Lillasyster. Tack för att ni finns.
LillaLina 
Ja, varje barn är ju små personligheter och alla är olika varandra. Undrar hur jag var som väldigt liten? Och hur var du, Lina?? På morgonen? Du får fråga din mamma ❤ Det roliga med barnen, kommer man att minnas väldigt länge ❤ Och trassel med att bylta på dom vinterkläder (usch!) det glömmer man sen. Tack för en underbar bild på de fina, älskade barnbarnen. ❤
Ja, minnet är ju så fantastiskt att man glömmer många tråkiga saker ganska snart. Det är fiffigt! 🙂
Det jag brukar få höra är att jag alltid såg så förvånad ut när jag blev väckt när jag var liten (än idag kanske?). Jag såg alltid ut som att det just landat ett ufo i rummet. Annars har jag nog piggnat till väldigt fort (som Barnet, han börjar prata som ingenting i samma ögonblick som han öppnar ögonen) men jag var ändå väldigt sävlig med mina morgonrutiner (som Barnet här igen då…)
Jag vet inte vad det är med Lillan och hennes morgonhumör, men kanske brås hon på Pappsen. Han tar ju ett litet tag på sig innan han vaknar till… 😉
En harmonisk och fin bild på barnen 🙂 🙂
Tack! Ja, de hade somnat båda två i våran säng på kvällen, fast en bit ifrån varandra. När Pappsen kom upp på kvällen låg de så här intill varandra och han tog det här kortet. När jag kom upp hade Lillan dessutom lagt armen om Barnet. 🙂