Trots mina klumpiga raggningsförsök tidigare i livet så blev jag ju, kors i taket, stadgad ändå. Jag vet inte helt säkert vad det var Pappsen föll för.

Jag tänker lite på det där, vad män och kvinnor faller för hos varandra. Vi kvinnor har väl en tendens att gilla män som är bra på det de gör. Sparka fotboll, spela gitarr, meka bil… det kan vara lite vad som helst. Ja, inte som att man blir knäsvag av att se någon läsa ut en bok snabbt kanske, men nåt lite manligt som de gör med självsäkerhet.

Om männen fungerar likadant, vad för kvinnligt ska vi göra då för att få hjärtan att hoppa? Rulla köttbullar fort?

Nä, jag tror inte det. I ett parförhållande kan det visserligen leda till den där vanten som hamnar på ryggen, som jag skrev om en annan gång, men det är ett annat fenomen, tror jag.

Män verkar snarare tycka att det är attraktivt med kvinnor som är bra på mansdominerade områden, i alla fall lantis-killarna som jag är omgiven av. Tjejer som hoppar upp i en stor lastbil, kör rally och såna saker, det verkar få karlarnas pulser att skena.

Där har jag alltid legat risigt till, även när jag var ung och fräsch. Det är garanterat inget hjärta som har slagit extra fort av att se mig skutta förbi på fel växel i min gamla Skoda felicia. Men jag gjorde klart för Pappsen på ett tidigt stadium att om han ville ha någon som var bra på allt som han var bra på, som att skruva i garaget, dricka öl och hantera verktyg, ja då var det kanske enklast att han flyttade ihop med någon av sina kompisar. Och så blev det ju inte utan istället sitter vi här åtta år senare med två barn och kompletterar varandra ganska bra.

Och det jag egentligen föll för hos Pappsen var att han hade ett ganska mjukt sätt. Att han hade lätt för att säga trevliga saker och inte körde med någon macho-stil. Han var liksom hygglig.

Kommer du ihåg vad det var som fick dig att falla för din partner?