Nog är Pappsen lite yngre än vad jag är.

Många gånger går det faktiskt rätt bra. Men det är klart, andra gånger är det mer påfrestande…

Häromdagen höll jag på att leta vantar och varma kläder till förskolan. Det var lite stressigt. Jag kom på det sent på kvällen och kläderna låg på vinden. Nu satt jag på hallgolvet och försökte hitta storlekar som passade.

Pappsen fanns i faggorna. Han hade fullt upp på sitt sätt. Han höll på att andas in helium ur Barnets marknadsballong.

Nu smög han fram i dörröppningen.

”Hej Lina!” sa han med heliumröst och frustade av skratt.

”Lägg av!” sa jag. ”Det låter så obehagligt!”

Det gick ett tag men sen dök han upp igen.

”Vad gör du?” Han hade andats i heliumballongen igen och nu pockade han på uppmärksamhet.

”Men det där var sista gången…” suckade jag. ”Du skrämmer mig med den där rösten!”

”Det här är sista gången jag pratar så här.” sa Pappsen med heliumröst.

”Det är du som lämnar på förskolan imorgon. Kolla här vad du får ta med istället!”

Pappsen kom och satte sig på golvet. Jag visade kläderna jag valt och frågade vad han tyckte.

Men hjälp! Pappsen faller framstupa ner med huvudet i klädhögen!

”Oj! Är du yr?” ropade jag oroligt. (Och det hade inte varit så otippat med tanke på de mängder helium han hade dragit i sig den sista kvarten.)

Men Pappsen flinar och sätter sig upp igen.

”Jag kände bara för att göra så!” svarar han.

”Så du menar att du låtsades somna när jag pratade med dig?” förtydligar jag.

Pappsen skrattar nöjt.

Aah, suck…!

Men mot alla odds så kom det stora Barnet ihåg att ta med påsen till förskolan dagen därpå! Under över alla under och man får vara glad över det lilla…