Dagens aggressiva barn

IMG_7882

Jag är väldigt intresserad av relationer och samspelet mellan människor. Inte för att jag är duktig på det, utan tvärtom, för att jag ser mina brister och vill lära mig mer.

En relation som är svår, mest eftersom den är så viktig, är relationen till våra barn. Jag får så lätt dåligt samvete, särskilt om jag läser något som hobbypsykologerna på Facebook skriver om dagens usla föräldrar. Då känner jag mig som en dålig mamma och när jag gör det får jag svårare att hantera mina barn, i alla fall när de är arga och missnöjda. Då känns det som personlig kritik av mig. Men jag vet ju att aggression inte är någon dålig känsla, det är upp till mig som förälder att tolka barnens signaler rätt och att finnas där som bra förebild.

Många menar att dagens barn är så högljudda och tar plats och inte visar respekt. De är jobbiga. Och det tycker väl jag också ibland. Men jag tror inte att det bara handlar om att vi idag är för slappa i våran uppfostran. Jag tror att det delvis betyder att dagens barn vet att de är älskade och accepterade för dem de är, de behöver inte foga sig i rädsla för att inte vara föräldrarna till lags eller för att inte passa in i ett beteende som är accepterat inom familjen (eller i klassrummet). De är bara vanliga barn med känslor och beteenden som hör barndomen till. Jobbiga barn som blir bra vuxna, tänker jag. Sen finns det förstås mycket som är dåligt idag också, överstimulerade barn som aldrig hinner varva ner och känna efter, eller ha tråkigt och därmed bli kreativa. Och föräldrar som är stressade och inte hinner se sina barn ordentligt, eller inte orkar ta konflikter med dem. Det finns mycket som kan bli bättre, alltså.

Min 3,5-åring är en pojke med mycket känslor. Att han ofta är högljutt glad och sprudlande tycker jag ju bara är roligt, men att han sen blir lika högljutt vild och arg känns inte lika enkelt att hantera. Därför har jag precis läst boken ”Aggression – ett nytt och farligt tabu” av Jesper Juul. Och den var så bra!  Jag höll med i så mycket som han skrev, även om jag själv inte har kunnat formlera det. Och istället för att få mig att känna mig som en dålig mamma känner jag mig inspirerad till att uppfostra mina barn på ett bra sätt.

Kort och gott menar Jesper Juul att vi i dagens samhälle tror att vi är bra föräldrar om vi inte tappar tålamodet eller blir arga på våra barn. Och vi vill inte tillåta våra barn att vara riktigt arga eller ledsna heller! Istället borde vi välkomna barnens aggression som en inbjudan, ”jag vill signalera att jag tycker att något är fel och det här är det enda sätt som jag känner till.” Och vi föräldrar måste vara öppna och verkligen se barnen, inte bara försöka forma dem till fogliga barn som ska bli omtyckta av förskolepersonalen eller som ska få andra att tycka att vi har lyckats i våran uppfostring. Han menar att vi fokuserar för mycket på barnen när de inte fungerar som vi vill. Istället för att etikettera barn som problematiska och kanske sätta en bokstavs-diagnos på dem så borde vi se på de vuxna och på samhället. Ofta är barnens aggressioner bara helt sunda reaktioner på den situation som de befinner sig i. Det kanske inte är barnet som behöver hjälp, det kanske är föräldrarna, omgivningen eller samhället som behöver ändra på sig.

IMG_7877

Jag skulle kunna skriva många exempel från boken, men om man är intresserad av sånt här får man läsa boken själv istället. Själv ska jag försöka hitta fler böcker av Jesper Juul.

Varför älskar alla Pippi idag?

Barnet är så förtjust i Pippi Långstrump! Han har precis fått en ny Pippi-film, ”Pippi på rymmen” (eller ”Pippi i rymden” som han envisas med att säga), och den skulle han nog kunna se från morgon till kväll om han själv fick bestämma!

Det känns som att alla ungar älskar Pippi idag. Hon är tuff, modig, stark och självsäker. En fantastisk liten flicka! Fast när jag var liten tyckte jag att hon var lite väl kavat. Jag föredrog den lite mer försynta Annika, och också Madicken.

Kanske känner barn idag igen sig mer i Pippi? Varje generation med barn blir ju mer ”kaxig” än den förra. Det är säkert till stor förskräckelse för många som menar att dagens föräldrar inte kan uppfostra sina ungar, men samtidigt tycker jag att det är fint att barn får en allt större roll i samhället. Barn FÅR ta plats idag. Det är en liten skillnad mot när min generation var liten och en stor skillnad mot när mina föräldrar var små.

Visst kan man komma med många pekpinnar till oss som är föräldrar idag, men det tycker jag att det är så många andra som gör. Jag känner mig jättedålig av att läsa alla artiklar om hur hemskt usla dagens föräldrar är, så det tänker jag inte ägna mig åt! Barndomen är ju så viktig och överlag tycker jag att dagens föräldrar är bra på att uppmärksamma och uppmuntra sina barn och att överösa dem med kärlek. Att låta dem vara små människor med starka viljor, en massa humör och nyfikenhet, högljudda, eller tystlåtna om de så vill – utan att försöka pressa in dem i en mall för hur man tycker att barn borde vara.

Så en stor eloge och klapp på axeln till alla mammor och pappor!

Vilken Astrid Lindgren-figur tyckte du bäst om när du var liten? Och om du har barn, har de någon favorit?

Sådan mamma är jag!

Jag har varit så trött i veckan att jag har somnat i soffan direkt efter maten! Det har varit några körigt dagar på jobbet och även om jag inte känner att jag stressat så mycket så verkar det ändå ha tagit musten ur mig.

Men hur som helst så har jag blivit utmanad på Instagram att skriva ner tio fakta om mig själv som mamma. Listor är alltid skoj så jag delar med mig även här!

1. Innan jag blev mamma hade jag en bild av att jag skulle vara ganska strikt och sträng mot mina barn. Jag trodde att jag skulle följa alla riktlinjer till punkt och pricka och få mycket lydiga barn.

2. Istället blev jag mjuk, snäll och lite slapp. Istället för att gå enligt regelboken har jag ursprunget som ideal. Visst sov man väl i samma grotta som sina barn på stenåldern? Då gör det väl inget om Barnet sover i samma rum, eller säng, som oss?

3. Jag älskar att läsa sagor! Och jag gör det med stor inlevelse och med många förställda röster!

4. Däremot tycker jag inte att det är så kul att ligga på golvet och brumma med traktorer och lastbilar heller. Inte att leka i sandlådan heller.

5. Jag tycker att det känns helt fel att man ska lämna bort sina barn så mycket för att kunna jobba. Vi vet ju att det är bäst för barnen att vara hemma med mamma eller pappa de första åren…

6. En del av mig vill vara hemmafru. Jag vill finnas där för Barnet, jag älskar att laga mat och baka och fixa i trädgården. Jag tycker till och med om att städa om jag bara har tid och lugn och ro (vilket jag ju aldrig har).

7. Jag skäms bara lite över att säga att jag låter Barnet leka med paddan för att jag ska få en del lugna stunder.

8. Som så många andra par har vi blivit mindre jämställda sen vi blev föräldrar. Jag som trodde att jag inte skulle tumma på detta! Tråkigt och jag hoppas att vi kan bättra oss.

9. Fast jag inte vill tjata vid matbordet finns det inget som gör mig så frustrerad som när Barnet vägrar att äta! Ordentlig mat har alltid varit så viktigt för mig!

10. Det som gör mig varmast i mammahjärtat är när jag får trösta och pyssla med Barnet. Det finns inget finare än att få stoppa om sitt barn om kvällen.

IMG_3273.JPG

Hur blev du som mamma eller pappa? Som du hade tänkt dig eller överraskade du också dig själv?