Jag är väldigt intresserad av relationer och samspelet mellan människor. Inte för att jag är duktig på det, utan tvärtom, för att jag ser mina brister och vill lära mig mer.

En relation som är svår, mest eftersom den är så viktig, är relationen till våra barn. Jag får så lätt dåligt samvete, särskilt om jag läser något som hobbypsykologerna på Facebook skriver om dagens usla föräldrar. Då känner jag mig som en dålig mamma och när jag gör det får jag svårare att hantera mina barn, i alla fall när de är arga och missnöjda. Då känns det som personlig kritik av mig. Men jag vet ju att aggression inte är någon dålig känsla, det är upp till mig som förälder att tolka barnens signaler rätt och att finnas där som bra förebild.

Många menar att dagens barn är så högljudda och tar plats och inte visar respekt. De är jobbiga. Och det tycker väl jag också ibland. Men jag tror inte att det bara handlar om att vi idag är för slappa i våran uppfostran. Jag tror att det delvis betyder att dagens barn vet att de är älskade och accepterade för dem de är, de behöver inte foga sig i rädsla för att inte vara föräldrarna till lags eller för att inte passa in i ett beteende som är accepterat inom familjen (eller i klassrummet). De är bara vanliga barn med känslor och beteenden som hör barndomen till. Jobbiga barn som blir bra vuxna, tänker jag. Sen finns det förstås mycket som är dåligt idag också, överstimulerade barn som aldrig hinner varva ner och känna efter, eller ha tråkigt och därmed bli kreativa. Och föräldrar som är stressade och inte hinner se sina barn ordentligt, eller inte orkar ta konflikter med dem. Det finns mycket som kan bli bättre, alltså.

Min 3,5-åring är en pojke med mycket känslor. Att han ofta är högljutt glad och sprudlande tycker jag ju bara är roligt, men att han sen blir lika högljutt vild och arg känns inte lika enkelt att hantera. Därför har jag precis läst boken ”Aggression – ett nytt och farligt tabu” av Jesper Juul. Och den var så bra!  Jag höll med i så mycket som han skrev, även om jag själv inte har kunnat formlera det. Och istället för att få mig att känna mig som en dålig mamma känner jag mig inspirerad till att uppfostra mina barn på ett bra sätt.

Kort och gott menar Jesper Juul att vi i dagens samhälle tror att vi är bra föräldrar om vi inte tappar tålamodet eller blir arga på våra barn. Och vi vill inte tillåta våra barn att vara riktigt arga eller ledsna heller! Istället borde vi välkomna barnens aggression som en inbjudan, ”jag vill signalera att jag tycker att något är fel och det här är det enda sätt som jag känner till.” Och vi föräldrar måste vara öppna och verkligen se barnen, inte bara försöka forma dem till fogliga barn som ska bli omtyckta av förskolepersonalen eller som ska få andra att tycka att vi har lyckats i våran uppfostring. Han menar att vi fokuserar för mycket på barnen när de inte fungerar som vi vill. Istället för att etikettera barn som problematiska och kanske sätta en bokstavs-diagnos på dem så borde vi se på de vuxna och på samhället. Ofta är barnens aggressioner bara helt sunda reaktioner på den situation som de befinner sig i. Det kanske inte är barnet som behöver hjälp, det kanske är föräldrarna, omgivningen eller samhället som behöver ändra på sig.

Jag skulle kunna skriva många exempel från boken, men om man är intresserad av sånt här får man läsa boken själv istället. Själv ska jag försöka hitta fler böcker av Jesper Juul.