Skomakarpäron

IMG_6098

Vårat hus är inte så gammalt men på tomten ligger också ett litet torp. Där bodde en skomakare en gång i tiden. Torpet är gammalt, golvet är nött och nertrampat och den gamla vedspisen är väl använd.

Det är ganska häftigt, tycker jag, att ha ett stycke historia hemma hos sig. Jag ser framför mig hur frun stod krum över spisen och försökte få upp eld medan småbarnen kröp omkring på golvet och skomakaren satt och arbetade på sina skor. Men vad vet jag, kanske hade han vare sig fru eller barn? Jag skulle gärna vilja veta mer om torpet och de som en gång bott där.

I trädgården har vi två gamla päronträd. De är stora och mossiga och fanns där innan de tidigare ägarna köpte tomten och byggde boningshuset. Därför kallade de träden för skomakarpäron.

Frukten är rutten innan den faller till marken, men de ger skön skugga på sommaren och är enastående vackra när de blommar.” sa de.

Nu har de då inte blommat nämnvärt under de två första vårar som vi bott här. Dessutom tar de plats för bergskörsbärsträden som är planterade mellan dem, och som väl är tänkta att ta över när man fäller päronträden. De skuggar min nya ros också, så nog har jag tänkt att det snart kan vara läge att ta bort dem, om de ändå är så gamla att de knappt orkar blomma och innan körsbärsträden är så stora att de växer in i varandra.

Men så i år! Skomakarpäronen står i full blom! De är översållade av vita blommor och verkligen vackra där de står!

IMG_6095IMG_6094

Just när jag började ge upp hoppet om dem visar de sig från sin bästa sida, som ett jublande livstecken. Nu har jag alls inte mage att fälla de magnifika gamla träden.

Jag skänker en tanke till den som en gång har planterat dem och låter dem stå några år till. Mina skomakarpäron.

Alla helgons dag vs Halloween?

Igår firade vi Alla helgons dag genom att besöka kyrkogårdar där vi har anhöriga som vilar och hedrade dessa genom tända ljus på deras gravar. Det är en verkligt fin tradition, och det är rörande att se tidens led när Barnet hjälper till att tända ljus för sina förfäder.

Och idag har vi varit på Halloween-middag hos min mamma. De hade en pumpa på trappan och vi åt god mat tillsammans. Vi klädde inte ut oss men det skulle säkert blivit extra roligt för barnen om vi gjort det. Kanske ett annat år?

Att dessa högtider ligger så nära varandra är för vissa ganska provocerande. När vi kom hem försökte jag läsa på om de båda högtiderna och se om jag kunde reda ut begreppen. Som med de flesta högtider har de en ganska snårig historia – olika länder, religioner och kulturer har haft sina egna traditioner och sen har de blandats ihop och utvecklats vidare.

Alla helgons dag är en kristen högtid och firas till minne av de helgon som inte fått en egen dag i almanackan och det har även blivit en högtid där vi hedrar våra bortgångna. Seden att tända ljus på gravarna är ganska ny, den spreds i Sverige först under efterkrigstiden. Man gjorde detta för att hjälpa själarna att hitta hem till graven igen när vintern närmade sig.

Halloween kommer ursprungligen från Irland och man tror att högtiden uppstod då vikingarna hade starkt fäste där. Kelterna hade tidigare firat Samhain just den 31 oktober då man trodde att de dödas själar kunde återvända till jorden. Vikingarna förde med sig Höstblot där man välkomnade den mörkare delen av året, och Halloween är förmodligen en blandning av dessa högtider. När Irland blev kristet ville man få bort det hedniska Samhain och valde därför att flytta alla helgons dag, som tidigare firats i maj, till den 1 november. 31 oktober blev då Alla helgons afton.

Irländarna fortsatte trots detta att fira Halloween och tog också med sig seden till Amerika, dit många emigrerade på 1800-talet. Där utvecklades högtiden till vad den är idag, irländarnas urgröpta rovor ersattes till exempel med pumpor. Efter hand blev det barnens högtid och nya sedvänjor lades till, som utklädda barn som ringer på dörrar till hus som har uppställda pumor och frågar efter bus eller godis.

I mitten av 90-talet kom Halloween-firandet till Sverige. Men att bara avfärda Halloween som en nymodighet från USA är alltså inte helt rätt. Dess rötter går långt tillbaka i historien och i takt med att Halloween-firandet har ökat i Sverige så har även firandet av Alla helgons dag växt sig starkare.

Två högtider som ligger nära varandra men som båda är värda att uppmärksamma, enligt mig.

IMG_4724.JPG

Min moraliserande mojäng

Jag förstår inte varför jag har blivit sån här för? Det var jag ju inte innan mammaledigheten.

Förr hade jag stenkoll på vad jag hade sagt och till vem! (tror jag.)

Nu när det inte händer så mycket om dagarna borde det väl vara lättare att ha koll? När jag bara har 3-4 historier att berätta för 3-4 umgängeskretsar borde väl saken vara biff?

Ändå sitter jag glad i hågen och tjatar om samma historia för samma personer varje gång vi ses!

”Jo ni förstår, när vi hade köpt huset och skulle träffa de förra ägarna…” börjar jag.

Och alla lyssnar artigt och ler chevalereskt. Eftersom jag är en sån miserabel historiaberättare så borde jag ju ana ugglar redan när jag märker att folk hänger med i min historia, och om de dessutom förstår att jag har kommit till slutklämmen, utan att jag måste slå ut med händerna och osäkert säga ”Jaaa…?” så borde jag väl genast inse min blunder?

Istället sitter jag glad och nöjd över min prestation och det slår mig inte förrän långt senare att jag ju redan berättat EXAKT samma historia på EXAKT samma sätt VARJE gång vi setts det senaste halvåret!

Usch, skjut mig eller nåt!

Eller uppfinn en mojäng som ger mig en elektrisk stöt när jag börja smyga in på ett område som jag redan har varit på några gånger, och som blir starkare om jag ändå inte fattar vinken.

”Jo, ni förstår…”

bbbzzzt!

”…när vi hade köpt huset…”

bbbzzzt! bbbzzzt!

”…och skulle träffa…”

BBBZZZZTTT!!!

Vänta, jag ska bara stänga av den här mojängen.

”…skulle träffa de förra ägarna… då åt jag TVÅ bitar äppelpaj och sen så spillde jag kaffe på mig.”

20131229-200556.jpg

Tänk att den här anekdoten gick så väl hem. Den borde jag berätta oftare!