Tabbar i vardagen

IMG_4360.JPG
Ibland visar det sig att man fått saker om bakfoten! Man tror att man haft koll och man kan ha gjort på samma sätt flera gånger, men sen visar det sig att man krånglat till det helt…

Låt mig ge ett par exempel!

Jag hade en kompis här för ett tag sen. En synnerligen smart och begåvad tjej! Det visade sig att hon har en likadan hållare för hushållspapper som vi har. Jag tror att jag fyllde på ny rulle och då utbrast hon:

”Åh, så du har fattat att man ska trycka in knappen!”

När hon skulle byta rulle första gången hade hon vridit och vänt på hållaren och till slut hittat en skruv på undersidan.

IMG_4359.JPGEftersom hon är en handlingskraftig kvinna hämtade hon en skruvmejsel och skruvade isär hållaren.

I krångligaste laget tyckte hon men fortsatte att ta fram skruvmejseln varje gång det var dags att fylla på ny rulle. Fram till den dag då hon provade att trycka in knappen på sidan och överraskande smidigt kunde ta loss delarna!

IMG_4358.JPG

IMG_4357.JPG

Haha! Jag fick verkligen ett gott skratt när hon berättade detta!

Själv kontrade jag med de gånger som jag lagt ut sms-konversationer eller liknande från mobilen på till exempel instagram. Jag har tagit fram kameran och fotat texten eller bilden från mobilen. Det har krävt många försök för att få med lagom mycket och ofta speglar sig blixten i bilden så att man inte ser vad det föreställer. När man väl fått en bra bild får man lägga in den i datorn, mejla den till sig själv, öppna mejlet i sin mobil, spara den och sen lägga ut den.

Oj, vad mycket enklare allt blev när Pappsen visade mig print screen! 😳

Tur att man lär sig nya saker hela tiden!

Jag gjorde i alla fall inget rattomtag

IMG_4255.JPG
Vi håller på att göra i ordning ett rum på övervåningen. Idag möttes vi upp efter Pappsens jobb och köpte tapeter. Vi gjorde som vi brukar. Först gör vi iordning ett rum jättefint och sen snålar vi in på tapeterna. Vi slog till på billigaste sorten som till vår glädje dessutom var nedsatta!

Sen åkte Pappsen och Barnet hem och jag tog Fulbilen och åkte och storhandlade.

När jag skulle åka in på parkeringen fick jag vänta på en bil som backade för att ställa sig tillrätta.

När man sitter i en bil, låt vara att det är i en Fulbil, är det lätt hänt att man blir lite uppblåst.

”Den arme stackaren gör omtag.” tänkte jag pompöst medan jag stod i uppförslut och slirade koppling. När bilen framför mig hamnat rakt visade jag bestämt hur skåpet skulle stå. Med högdragen min rattade resolut in och på en parkeringsplats. ”Jaha, här blev det spikrakt direkt, ja!” tänkte jag förmätet medan jag drog i handbromsen.

”Hej!” ropade ett par glada stämmor från andra bilen när jag skuttade ut.

Förvirrat såg jag mig omkring.

Såg du inte att vi vinkade!?” utbrast de. Ett kompispar som tydligen kört andra bilen.

Eh… hrmm… nä. Jag hade ju så fullt upp med att sitta i Fulbilen och pösa åt dem. Men det sa jag inte.

Vissa saker säger man inte.

På samma sätt valde de att inte kommentera att Fulbilen visade sig stå så mycket på sniskan att man inte kunde avgöra om jag hade försökt ställa mig vågrätt eller lodrätt…

Pappsen stöttar

Kanske har jag ibland drivit med Pappsen och hans självömkan när han blir sjuk… Han valpögon riktigt söker bekräftelse och kinden letar klappar.

Men rättvist ska sägas att han alltid, helt osjälviskt, har nåt uppmuntrande att säga till mig när inte jag mår bra!

Jag har åkt på en förkylning. Igår kväll när vi som vanligt satt oss tillrätta i soffan för att se på tv och tugga på något, säger jag besviket:

”Det är så trist att inte känna någon smak!”

Jag hade så sett fram emot pärlknäcke (Wasa frukost) med smör och ost men när jag tog första tuggan smakade det inte något!

Besviket la jag ner knäckemackan.

Men Pappsen lät sig inte nedslås.

”Men du känner ju konsistensen!” hojtade han glatt och högg belåtet in på ännu en macka.

Det finns många vägar till rikedom

Visst är vi många som drömmer om pengar. Vi vill betala av lånen, resa och köpa sommarhus. Men hur kommer man dit?

Ska man välja rätt jobb, spela på lotto eller gifta sig rikt?

Eller skaffa katt?

20140801-203958-74398332.jpg
Jag läste i tidningen att Grumpy cats ägare har kunnat säga upp sig från sitt jobb som servitris. Katten med den sura minen är numera nätkändis och sen den första bilden publicerades för cirka två år sedan har katten dragit in cirka 680 miljoner kronor!

Herregud!! (Eller katten också!)

Fast jag måste erkänna att katten ser fenomenalt rolig ut, särskilt med alla fyndiga bildtexter. Ofta är katten riktigt sur och fräck! Här är ett urval.

20140801-203959-74399292.jpg

20140801-204129-74489219.jpg

20140801-204129-74489441.jpg

20140801-204130-74490117.jpg

20140801-204129-74489331.jpg

20140801-204338-74618197.jpg

Men ändå – 680 miljoner! Och mina fästingbollar som inte ens drar in till torrfodret!

Morgonstund har…

Jag är ungefär tusen gånger så morgonpigg som Pappsen. Det betyder att även fast jag också kan vara väldigt trött på morgonen så blir det ofta jag som får kliva upp när Barnet alarmerar välling.

Sen är jag inget jätteroligt sällskap för Barnet då jag mest går och plockar med disk och tvätt.

Fast nån gång ibland bryter Pappsen tristessen, låter mig sova ut och går snällt upp med Barnet på morgonen.

Jag är säker på att Pappsen hinner leka och stoja mellan alla hushållssysslor. Ett roligt morgon-sällskap till Barnet.

För har han bara klivit ur sängen piggnar han nog raskt till.

Eller???

20140729-080249-28969615.jpg

Nääe…

En äckel-apa i huset

Stinksvampar i trädgården, alltså. Och ibland tycker jag att det luktar illa inomhus också. Först trodde jag att det var gamla blöjor och smutsiga golv, men nu har jag en misstänkt!

20140708-075216-28336906.jpg
Apan!

Fånleendes och skenhelig!

Jag har annars tyckt att det är en rätt hygglig apa, men så berättade Barnet något för mig.

Tydligen så bajar Apan friskt och släpper lortar mest överallt här i huset som ligger och luktar.

Det kommer ut genom naveln.

BAAAJS” ropar Barnet och sen drar han Apan i… ja, i bajset.

Usch. Äckel-Apa.

Det är tur att jag har Barnet som lär mig så mycket.

20140708-080214-28934702.jpg

Vad har jag i flaskan?

20140701-125141-46301903.jpg
Överst på min badrumshylla står det en blomspruta full med vätska.

Jag trodde att det var ganska uppenbart vad jag hade i den, ända tills Pappsen frågade mig häromdan.

”Vad har du i den där egentligen?” frågade han och såg skeptiskt ut.

”Ja, men det är väl inte så svårt att lista ut…” sa jag.

Jag som har ansvaret för toa-städningen tycker nämligen att det är smidigt att ha utspädd Ajax i den. Då slipper jag köpa en massa olika rengöringsmedel och så sprutar den så fint också.

Pappsen gjorde en min som om han fick sina misstankar bekräftade. Men rengöringsmedel var inte vad Pappsen tänkte på.

”Är det… så det är KISS, alltså?! utbrast han och tittade äcklat på mig.

Eehhh… nej. Först tyckte jag att Pappsen var tokig men sen var det faktiskt mig själv som jag blev orolig över.

För om han som känner mig bäst misstänker att jag sparar mitt kiss i en blomspruta på badrumsskåpet… Vad är då jag för slags människa???

Pappsen är som en degklump

Det är inte lätt att sätta ord på hur man känner sig, särskilt inte för karlar. Män har ju som bekant svårt att sätta ord på sina känslor.

Det kan också gälla Pappsen…

…fast inte när han är förkyld.

”Jag har en sprängande huvudvärk.” berättar Pappsen vid frukostbordet en morgon.

Eftersom jag vet med mig att jag ibland inte riktigt lyssnar på Pappsens klagosånger anstränger jag mig, lägger huvudet på sned och säger medlidsamt.

”Men usch vad jobbigt, höddudu.”

Pappsen, som blir överraskad över mitt oväntade medlidande, funderar en stund och tillägger:

”Jag känner mig som en stor degklump. En degklump med huvudvärk.”

Han sneglar på mig för att se om hans liknelse går hem. Jag nickar artigt.

Det ger Pappsen inspiration som fortsätter:

”Jag känner mig som en böld som bara har en glipa vid ögonen.”

Nu börjar han se riktigt nöjd ut. ”Och en vid munnen.” fortsätter han frejdigt.

Jag anstränger mig till det yttersta för att fortfarande se intresserad ut.

”Jag kan bara andas så här.” säger Pappsen som nu är riktigt i gasen!

Sen följer en lång och ganska dålig imitation av en Darth Vader-andning.

Jag kan inte riktigt hålla mig utan börjar att fnissa.

Pappsen rycker till, inser att han återigen har gått för långt i sin självömkan, avbryter imitationen och fortsätter frukosten under tystnad.

20140628-232659-84419301.jpg
Bild ur reklamfilm från 1994 (så länge sen!?)

Jo, det där gamla körkortet

wonderbaumJo, jag fick ju mitt körkort trots allt, då för tolv år sedan, trots att jag hade en sån stygg körskollärare.

Inte för att han tyckte att jag hade kämpat bra och var redo. Nej, han ville fortsatte att mjölka ur mig lektioner under ständig förolämpning, men en dag fick jag köra med en annan lärare och han bokade uppkörningstid direkt.

Min egen lärare blev mäkta förargad men kunde inget göra.

Jag hade min sista lektion precis innan uppkörningen. Den gick ganska bra, ja förutom då att jag varje gång han sa höger svängde vänster och varje gång han sa vänster så svängde jag höger.

Läraren skakade uppgivet på huvudet. När jag gick mot uppkörningsbilen tog han ändå tillfället i akt att ropa ut en sista hälsning till mig.

”Det är ett under om du klarar det!” gastade han bakom min rygg.

Stärkt av hans varma ord satte jag mig i bilen bredvid en mustaschprydd liten farbror.

Mitt första dilemma var när jag skulle vända med hjälp av en T-korsning. Osäker och med självförtroendet i botten fick jag hjärnsläpp, försökte gira runt fast jag förstod att det inte skulle funka, blev tvungen att backa tillbaka, råkade köra upp på trottoaren och touchade ett villastaket.

Där nånstans trodde jag att det var kört.

Den mustaschprydde mannen stirrade mållöst genom vindrutan. Han rörde inte en min. Jag greppade ratten och viskade ”Förlåt, förlåt, förlåt…” om och om igen medan jag väntade på att han skulle kasta mig ur bilen och själv köra tillbaka.

När han inget gjorde släppte pressen, jag gjorde min vändning och brummade vidare ut på motorvägen. Efter att länge ha legat bakom en traktor passade jag på att köra om när det började komma heldragna vita linjer. Sen la jag mig på en maklig takt av 80 km/h.

”Är det en väl avpassad hastighet med tanke på dagsljus, väglag och trafik tycker du?” frågade mustaschmannen.

Jag log nervöst och brakade på lite. Det var ju kört ändå, tänkte jag.

Men det var en vänlig farbror så när jag skulle parkera tog han mig till en ödslig kyrkogårdsparkering där jag fick ställa mig på valfri plats. Möjligen fick jag lite hybris av alla lediga platser så jag kom snett, men sen blev det bara några småturer tillbaks till stan och så var det klart!

Jag väntade bistert på beskedet, och jag tror att mustaschmannen överraskade både sig själv och mig när han bockade i rutan för ”GODKÄND” på pappret.

Men mest överrumplad av oss alla blev min körskollärare.

Han trampade fram och tillbaks utanför bilen medan jag pratade klart med mustaschmannen. När han spänt frågade hur det hade gått vågade jag fortfarande inte lita på beskedet.

”Jag vet inte, fast han bockade i godkänt…?” svarade jag.

Den annars så surskalliga läraren gjorde ett vilt skutt av glädje, gav mig 20 kronors rabatt på uppkörningen och vinkade frenetiskt hej då.

Jag tror sällan att han har varit så glad över att slippa en elev…

Och jag har sällan varit så glad över att slippa ifrån en lärare!

Blev ni lurade igår då?

hemnet

Det känns som att det var lite lamt med aprilskämt i år. Själv blev jag blev inte riktigt lurad. Kanske borde jag lagt upp ett aprilskämt här men jag har tagit två års uppehåll med aprilskämt nu.

Den första april för två år sen var jag ledig och hade gott om tid på mig att luras.

Då letade vi fortfarande hus. Vi hade gått på en del visningar vid det laget, men inte hittat rätt. Men nu skickar jag varsitt meddelande till mina bröder om att vi äntligen blivit husägare och berättar vilket hus vi slagit till på. Jag låtsades att vi köpt ett hus mitt inne i samhället som legat ute jättelänge utan att någon nappat.

Det var nu så att det inte alls var något fel på huset, det var ett rart litet hus men absolut inte ett sånt som vi var ute efter. Jag tyckte att det var ganska uppenbart så trodde egentligen inte att jag skulle lyckas lura någon av dem.

Mycket riktigt svarar lillebrorsan direkt att han fattar att det är ett aprilskämt.

Efter ett tag svarar också min storebror.

”Vad fick ni ge?”

Jag får lite fjärilar i magen och undrar hur långt jag ska gå men bestämmer mig för att ange ett rimligt, men ändå högt, pris. Skriver att det är i högsta laget och egentligen inte det hus vi varit ute efter men nu orkar vi inte leta längre.

Han har fler frågor och jag svarar men sen kan jag inte hålla mig längre så efter ett tag skriver jag ”April april!”

Då blir det alldeles tyst i telefonen och jag misstänker att han inte tyckte att det var så kul att bli skojad med.

Vad jag inte visste var att storebrorsan just då var hos ett par i familjen som ville sälja huset som jag skämtade om.

När jag skickade meddelandet till honom berättade han för dem att deras mammas hus äntligen blivit sålt. De blev förstås jätteglada och följde förmodligen sms-konversationen med stort intresse.

Tills jag skickade att det var ett skämt…

Som att deras hus skulle vara så absurt att köpa att man till och med skämtade och gjorde narr över det.

Usch, så menade jag ju inte!

Förlåt!

Jag ska aldrig mer skämta om ett hus!