Så var vi där igen! Here we go around again! Pappsen tror att han får använda Finbilen till jobbet och lämnar mig med andrabilen ifall jag nu får ett oväntat ryck och åker en sväng.

Usch!

Det är med stor bävan jag smyger fram till fönstret på morgonen och kollar vilken bil som står kvar på parkeringen. Nu har det varit Fulbilen flera dagar i rad! Jag tror att det har att göra med att det snart är bränslestopp i den och Pappsen väntar tålmodigt på att jag ska tanka upp den innan han behagar röra den.

Förutom det här med att jag bara kan dragläge någorlunda på en bil i taget är det alltid specialgrejer med Pappsens bilar. Det gör mig tokig! Det är tändningar som ska vridas om på ett visst sätt (”Hoppsan, är startmotorn trasig? Ja, inte har jag gjort nåt fel inte. Jag kände exakt hur jag skulle vrida om nyckeln. Nu när jag tänker efter kommer jag precis ihåg hur jag satt där och gjorde helt rätt.”) Det är larm som går igång automatiskt om du inte gjort allt i en viss ordning och nu – en baklucka som inte går att öppna om du inte trycker på exakt rätt ställe, med exakt lagom tyngd och öppnar i exakt rätt sekund efter det att du har börjat trycka.

Igår skulle jag iväg till Bäbisens Morfar för att träffa syskonen igen. Stressat hade jag kånkat ut barnvagn och väskor och en otålig Bäbis för att intet ont anande börja lasta in i bilen.

Och bakluckan går inte upp! Jag fick ringa Pappsen på jobbet flera gånger innan han till slut svarade och försökte förklara trickset.

Sammanbitet och på tionde försöket fick jag faktiskt upp luckan och kände att det kanske inte var så svårt ändå. Dessutom lyckades jag backa ut på stora vägen på nästan första försöket och både Bäbisen och jag kände att vi hade flow.

Sisådär ja! Vi puttrade på hela vägen till Bäbisens Morfar utan några större incidenter och sen var det bara att lasta ur vagnen så att vi kunde gå våran promenad.

Come on!

Ge dig nu, då!

Men det var då…!

Syskonbarnen och syrran stod snällt och väntade medan jag mumlade en osammanhängande harang om Pappsen samtidigt som jag slet i bakluckan.

”Eh…Lina?” säger äldsta syskonbarnet efter en stund. ”Är bilen… dum?”

”Dum? Ja, det kan man faktiskt säga. Den är dum, ja!” svarade jag.

Sen slet jag och tryckte och ryckte och slet i ett par minuter till.

Men för sjutton gubbar!

Nu blir jag snart tossig!

”Bilen är dum och måste ha stryk.” fortsatte jag efter ett tag.

Men innan jag hunnit skrida till verket med mina planer bröt syrran in och försökte och sen ville syskonbarnen göra varsitt prov men inte heller de lyckades.

Så jag slet och tryckte och mumlade i några minuter till medan barnen tittade på och syrran fotade med mobilen.

”Lina…” sa andra syskonbarnet till slut och la huvudet på sned.

”Ja..!” pressade jag fram.

”Ska du inte åka hem och… tänka lite istället?” sa han och så såg han så klok och ut som bara ett barn kan göra och jag gav upp och hämtade Morfar.

När vi kom tillbaka hade syrran fått upp luckan och allt var frid och fröjd.

Och den bakluckan stänger vi ALDRIG mer!

Se så fint och grant den gick upp ändå. Den kanske inte är så dum trots allt, Fulbilen.

Några rejäla kok stryk så ska jag nog få folk av den med.