Det är mycket på jobbet nu och det är svårt att få ihop livspusslet ibland. Ena dagen tycker jag att det är kul med ansvar och känner mig nästan lite vuxen (nåja…), andra dagar vill jag mest dra täcket över huvudet och säga upp mig. Där fick ni för att ni gav mig ansvar, liksom. Skäms på er.

Jag tycker ju att det är viktigt att vara mycket med barnen när de är små och att de inte ska ha för långa dagar på förskola, men det är inte helt lätt att få till när jag har lång restid och sambon har eget företag. Samtidigt tycker jag att det känns bra att ha en jobbidentitet och en egen inkomst.

När man går i olika tankar och kanske funderar på om man vill plugga, jobba kvar på sitt jobb eller byta till nåt annat kan man passa på att fördriva tiden med lite mer matnyttiga tester på internet än de man snöar in på på Facebook, kanske. (”Hur ser ditt fylle-sms ut?” ”Hur skulle du se ut om du vore en man?” Världen väntar. Så många frågor, så många svar.)

Just nu har jag försökt öva upp mina färdigheter på logio.se, där man kan träna inför högskoleprov. Jag har bara gjort högskoleprovet en gång, fick 1,1 i resultat och var lite besviken. Jag tänkte länge att jag skulle göra om det och kanske prestera bättre nån gång i framtiden. Just nu är jag osäker, kan bli platt fall också, inser jag. Enda avsnittet jag behärskar bra idag är ord-delen.

Har du skrivit högskoleprov nån gång och blev du i så fall nöjd över ditt resultat?

Jag jobbar helg ibland. Det bär alltid emot att åka och arbeta på en lördag eller en söndag så man får göra vad man kan för att lindra det.

Till exempel så har vi ganska långt att gå från parkeringen till jobbet.  Men nu har jag börjat att fulparkera på helgerna! Jag står strax utanför dörren bland cykelställ och allt.

I början var jag väl mest rädd. Hjärtat skuttade i bröstet och jag vågade inte gå ut ur bilen om nån tittade. Sen under dagen stod jag som en hök i fönstret och spanade ut över bilen för att se om någon skulle lappa den. Ibland kom Securitas och då fick jag andnöd och kunde inte jobba på en kvart.

Ja, det var både spännande och olustigt, men när helgerna gick och inga böter kom så blev jag alltmer tuff. Jag kände mig som en kung som bara backade in vid dörren (nåja, fram och tillbaks och fram och tillbaks och så öppna dörren och se vart man hamnat egentligen och så börja om från början). Men sen var jag på jobbet på bara tre kliv!

Fast sist jag jobbade helg och intet ont anande styrde mot min nya parkering så stod Securitas där! Shit! Jag visste inte vad jag skulle göra, fick panik och körde ut mot gatan igen som ett jehu.

Där ångrade jag mig. Jag har ju faktiskt aldrig fått böter fast de sett bilen. Jag vände på en tvärgata och åkte tillbaka. Jag skulle just gå ur bilen när jag såg Securatias-vakten gå ut genom dörren. Ujuj! Den här gången reagerade jag snabbt, satte plattan i mattan och for ut på gatan igen.

Men förresten, vakten hade nog bara varit på väg att åka. Att två gånger lämna platsen i full karriär kanske bara ser misstänkt ut. Jag vände igen men var fortfarande skakis så jag stannade vid ett rödljus fast det var grönt.

”Jaja,” tänkte jag, ”nu hinner vakten åka åtminstone.” Och det blev rött. Och det fortsatte att vara rött. Det fanns ingen annan bil i närheten men jag hade rött. Till slut insåg jag att rödljuset trott att jag hade åkt för länge sen och helt enkelt inte tänkte slå om. Osäkert backade jag från trottoarkant till trottoarkant och när jag kommit en bit bort bytte jag växel, satt på helspänn och pressade bilen mot rödljuset på nytt.

Och ja! Det slog om!

Äntligen! Jag var förbi rödljuset och vakten hade helt säkert åkt. Så jag far in till jobbet en tredje gång men…. nej! Securitas står kvar! Det ryckte i gas-foten men jag inser att jag verkligen behöver börja jobba nu. Så jag kliver ur och bums kommer Securitas-vakten ut och jag anar att det faktiskt är mig han varit ute efter hela tiden… Lite ångrar jag kanske mina turer fram och tillbaka men gjort är gjort, nu är det bara att hålla sig kall.

Men jag misslyckas förstås, ser precis så skyldig ut som jag känner mig, tittar honom i ögonen och klämmer fram ett skuldmedvetet: ”Heeeej???” när vi möts.

”Du vet att det är parkeringsförbud här, va?” ropar han.

”Eh, nej det visste jag faktiskt inte. Jag har cirkulerat lite här nu på morgonen men tyckte att det såg okej ut..” säger jag. ”Men jag ska flytta på mig!” lägger jag till och joggar stelt ut till bilen igen, så där som det kan bli när man känner sig iakttagen och benen liksom inte rör sig i takt.

Nu hinner jag definitivt inte ta den långa vägen till parkeringen, utan får betala i P-huset. Sen joggar jag in igen. Vakten har positionerat sig utanför ingången till mitt labb och äter smörgås. Jag ropar onödigt: ”Jag står i parkeringshuset nu!” Han viftar avfärdande och jag springer vidare, försöker se väldigt stressad ut så att han ska förstå att han har uppehållit mig ordentligt genom att ställa till en sån cirkus av det här.

Innan jag började jobba tog jag mig ändå tid att med stor inlevelse och med många gester berätta om min morgon för kollegorna. För sent ser jag att vakten med sin smörgås har första parkett där utanför, men i samma ögonblick som våra blickar möts drar jag i alla fall ihop håret till en jobbtofs och sätter igång att arbeta.

Jag har väl lite svårt att koncentrera mig men till slut är jag igång ändå.

När jag står långt in på labbet i ett litet värmerum och läser av prover hör jag att det knackar på dörren. Vi har inte direkt nåt folk som springer omkring hos oss så jag antar att det är nån av kollegorna. Jag ler och vänder mig om – men vem kikar in genom gluggen i dörren om inte Securitas-vakten!

Herregud, hur hittade han mig här?!

Svetten sprätter till i armhålorna och jag säger ”Va?” tre gånger innan jag ens hör vad han säger.

”Det var du i Volvon, va?”

”Ja, jag ska aldrig mer stå där.”

”Jag skulle bara höra så du inte fick böter igår när jag ringde och rapporterade dig?”

”Nej, men jag ska aldrig mer stå där.”

”Nä, det är lugnt jag vill bara att det inte sprider sig. Om nån börjar vet du…”

”Ja, men jag ska aldrig mer stå där.”

”Jag är mest noga med att ingen står på handikapplatsen egentligen.”

”Nej, jag ska aldrig stå där.”

”Kan du hälsa det till dina kollegor också?”

”Ja visst, det ska jag. Och du… jag ska heller aldrig mer stå där.”

Och sen pep jag iväg innan han hann säga nåt mer och enligt mina kollegor var jag fortfarande inte mig själv på eftermiddagen utan gick fortfarande och såg nervös ut och tittade mig om över axeln.

Och hela tiden undrade jag om jag just skaffat mig en ny kompis eller en ny fiende.

Jaja, jag ska snart jobba helg igen så då är det väl på’t igen bara och se om man kanske har bättre tur med sin fulparkering.

Jag har lite för lite tid över på kvällarna för att hinna göra allt som jag skulle vilja hinna med. Just nu prioriterar jag att gå och lägga mig i tid och kanske klämma in ett avsnitt av Walking Dead mellan sövning av barn och nattning av mig själv. Och så en kvällsmacka. Aldrig missa kvällsmackan.

När jag får mer tid över ska jag blogga oftare, träna mera och börja läsa böcker igen. 

Tänker jag. 

Nån gång när jag får mycket tid över (detta har jag sagt i flera år nu) ska jag framkalla foton och göra en fotobok från Lillans första tid i livet. Jag har funderat på att beställa foton via framkallabilderonline.se som är en framkallningsguide för svenska fotolabb på nätet. Vi gjorde en till Barnet och då vore det ju väldigt orättvist om inte Lillan skulle få en också. Dessutom har barnen börjat intressera sig mycket för foton nu, och det är ju så fint att kunna bläddra bland gamla minnen. 

Även om vi inte framkallat foton på evigheter så har vi ändå gjort en del saker med vissa bilder och det är nog så fint.

Canvas på Barnet som Bäbis. Borde finnas en på Lillan också men så långt har vi inte kommit.

Inramad förstoring

Annars rullar det på som vanligt. Jag längtar mig tokig efter våren men misstänker att jag inte kommer att vara lika flitig med trädgårdsarbete som när jag var mammaledig. Jag är nog mest flitig på att läsa trädgårdstidningar, smida orimliga planer och beställa växter och trädgårdsprylar på nätet. Men bara det blir varmare och ännu ljusare ute så kommer nog lusten att kantskära rabatter och springa och kasta gödsel tillbaka också.

Foton från våran senaste trädgårdsdag när vi fällde ett av de gamla päronträden. Det är viktigt att skapa fina minnen mitt i livet och vardagen också.

Nu skulle vi till veterinären igen.

Vi har haft några episoder nu. Första gången fick jag ringa återbud eftersom jag tappat bort katten och andra gången tog jag fel på tid så jag kom en timme för sent.

Men nu skulle Måns vaccineras och den här gången skulle jag visa mig från min bästa sida.

Jag började med att ta in Måns och låsa kattluckan. Så långt allt gott om jag inte ett par timmar senare tittat ut genom fönstret och fått se Måns ute i trädgården. Vad fasen? Jag kastade mig raskt ut och fångade in honom. Det visade sig att jag bara låst kattluckan från inkommande trafik men när jag låst den för utgående trafik också kände jag mig lugn igen.

Och mycket riktigt kom vi iväg med katten, barnen och jag. Exakt på minuten sladdade ful-bilen in på veterinärparkeringen och vi marscherade in.

Till min lättnad var det en annan veterinär än den jag gjort mina tidigare fadäser hos.

”Är det Måns?” frågade hon när hon kom in i väntrummet.

”Ja, här sitter Måns och company.” sa jag i skämtsam ton från den lilla soffan som var överfull av mig, barnen och kattburen.

Veterinären log lite.

Därmed insåg jag att jag lagt ribban. Jag var en avspänd skämtare!

Hur skulle jag leva upp till detta nu?

Jag började svettas där jag gick i korridoren. Vi gick in i ett litet rum och jag försökte komma med små vitsar och klappade då och då barnen lite hårt rakt på huvudet på riktigt gubb-skämtarvis.

Detta gick ju bra.

Sprutan var snart avklarad och sen skulle jag få in Måns i buren igen. Till min lycka gick han in självmant men eftersom jag ställt buren bara till hälften på bordet och till hälften rakt ut i luften så började buren välta när han kom in i det bakre partiet. 

Jag borde kanske anat att detta kunde hända, men jag blev precis lika överraskad som man blir över en gravid-fjärt. 

Jag kastade mig stoiskt fram och med magen över bordet och med rumpan i vädret lyckades jag fånga buren och sakta hasa mig bakåt igen med buren hårt i famnen.

”Oj!” utbrast veterinären när jag hasat mig tillbaka. ”Men det är nyttigt att träna blodtrycket ibland.” sa hon snällt.

”Det här blodtrycket står pall för det mesta.” deklarerade jag, högröd i ansiktet och med svetten lackades om näsan.

Sen så tågade vi ut.

Ute på parkeringen var det några jättestora vattenpölar och barnen ville hoppa. Jag har en tendens att tro att alla står i fönstret och tittar på mig så jag kände mig lite spänd. Jag tycker visserligen att det är kul med vattenpölar men eftersom jag kanske ibland gett intryck av att vara en white-trash-slarver-mamma hos veterinärerna tänkte jag att jag kanske borde vara lite hård nu när de ändå stod och tittade.

”Ni får gå fort genom vattenpölarna” beslutade jag. ”Men inte hoppa!” ropade jag högt så att mina inbillade åskådare skulle höra.

Storebror gick fort och duktigt genom alla vattenpölar men Lillan fick feeling och började småspringa. När hon kom till slutet av vattenpölen visade det sig att det var en hög asfaltskant som inte syntes så hon flög genom luften och landade med huvudet i asfalten och med kroppen i vattnet och låg och ylade. Aj fasen då. Jag ställde ifrån mig kattburen mitt på parkeringen och sprang och hämtade henne. Med barnen tröstade och inlastade i bilen kastade jag en sista blick mot mina åskådare i fönstret. Jag ryckte till lite när jag såg katten och kattburen stå övergivna mitt ute på asfalten, men jag fann mig, la i handbromsen igen och gick och hämtade honom.

Sen åkte vi hem. 

Jag log lite för mig själv. 

Äntligen hade jag återupprättat mitt anseende.