Jag kom just in från en kvällspromenad! Jag minns inte när jag gick promenad utan barnvagn senast men jag tror att det var i somras.
Och jag älskar att promenera! Jag har alltid varit en sån som hoppat av bussen en hållplats tidigare i stan eller som har gått gata upp och gata ner för att slippa stå stilla när jag väntat på någon.
Fast helst går jag off-road! Jag vill ju vara ett med naturen!
Hemma från att jag var ganska liten gick jag runt på markerna kring huset vareviga dag. Jag kände varje blomma, varje träd och varje sten. Jag plaskade i vattnet i grandungen mellan huset och logen, i det dike där isen alltid släppte först på våren. Jag hasade mig ner i slänten vid björken, halkade med barnafötterna så att jag kunde plocka smultronen som alltid blev så stora just där. Jag visste vart rödklövern slog ut först och vart blåklockorna blommade längst.
Det brukade växa två tussilago bakom stallet som jag tror att det bara var jag som visste om.
Och jag minns precis hur det luktade vid telefonstolparna vid gärdet på sensommarkvällarna. Grus och åkermark blandat med rölleka och en ton av elektricitet från tranformatorn som stod i närheten.
Såna saker kan jag tänka på när jag går min promenad, nu när jag är vuxen och inte kan kliva ut i skogen och känna på ett träd eller titta länge på en snigel utan att folk som ser mig tänker att jag är lite tokig.
Det är synd, jag saknar det.
Men jag har ju Barnet som jag snart kan ta med mig på rundor i skogen. Och så har jag ju mina barndomsminnen som jag kan ta med mig vart jag går.
Som att det var blålera i ån och ibland växte där en grön bubblig växt som var slemmig och sjönk ihop när man tog upp den över ytan.
Och när vi sprang barbenta genom det höga gräset bakom garaget, mellan gulsporrar och ängsvädd, så kliade det på benen på kvällen…
Kommer ni ihåg?
LillaLina 
Ja, på ett ungefär…
Ja, inte just mina minnen kanske, men alla minnen och känslor från att man var liten. Små saker som sätter sig fast. 🙂
Jag menade inte dina minnen! Men mina minnen har lite annorlunda karaktär bara…
🙂
Det hade varit underbart att få ha dina minnen!….
Visst har jag åxå ett par bra… Men det är mycket som inte är värt att minnas!
Usch då! Visst har jag dåliga minnen också men dåliga saker fördelas tyvärr inte rättvist och jag hör till de lyckligt lottade.
🙂 Det verkar som om det alltid var sommar i barndomslandet :).
Men jag minns också små barn som när första frosten kom, tog fram skidorna och kavade runt runt med alldeles för långa skidstavar…..eller ibland olika långa. 🙂 Som rullade klot till snögubbar och satte dit fina morotsnäsor. 🙂
Säkert var ni också ledsna och trötta ibland, men så härligt att bara spara de fina minnena. 🙂 🙂
Tänk att man alltid har mest minnen från stunder utomhus. Studier visar på det och det stämmer nog också! Jag njuter av att ta med mina barn till barndomshemmets miljö. Jag vill att de ska springa på samma stenar, se likadana blommor och höra traktorns brummande precis som vi gjort!!
Ja, vi hade en bra miljö att växa upp på! Det stämmer nog! Kanske använder man fler sinnen och får mer stimuli när man är utomhus? Intressant!
Ja, mest sommar tror jag. Man minns nog sina lov bäst. Kommer inte ihåg så jättemycket från skola och fritids!
Precis så! Men annan tid och andra ställen, förstås.
Härligt! 🙂
Åhhhh….så fint skrivet! Och jag kommer också ihåg. Vår gata slutade vid skogen, så där hölls vi mest…vi syskon. Vi hade vår egen kantarell-stig. Och det lilla berget! Och förgätmigej och gula plommon och krikon i hagen, där det stått ett hus för länge sen. Över gärden ned till sjön…Ned till dammen, där vi tog upp grodyngel…. Hästan som fick tag i min ”Finspångs-kjol” och tuggade den grön 😉 (mamma fick den ren igen)
Spökskogen borta på andra sidan järnvägen……Blåbär , som vi trädde på strån….jag minns allt 🙂 ❤
Vilka fina minnen, det är så roligt att ha. Man minns mycket som man inte ofta tänker på. Tack för att du delar med dig av dina också!