Barndomsminnen

Jag kom just in från en kvällspromenad! Jag minns inte när jag gick promenad utan barnvagn senast men jag tror att det var i somras.

Och jag älskar att promenera! Jag har alltid varit en sån som hoppat av bussen en hållplats tidigare i stan eller som har gått gata upp och gata ner för att slippa stå stilla när jag väntat på någon.

Fast helst går jag off-road! Jag vill ju vara ett med naturen!

Hemma från att jag var ganska liten gick jag runt på markerna kring huset vareviga dag. Jag kände varje blomma, varje träd och varje sten. Jag plaskade i vattnet i grandungen mellan huset och logen, i det dike där isen alltid släppte först på våren. Jag hasade mig ner i slänten vid björken, halkade med barnafötterna så att jag kunde plocka smultronen som alltid blev så stora just där. Jag visste vart rödklövern slog ut först och vart blåklockorna blommade längst.

Det brukade växa två tussilago bakom stallet som jag tror att det bara var jag som visste om.

Och jag minns precis hur det luktade vid telefonstolparna vid gärdet på sensommarkvällarna. Grus och åkermark blandat med rölleka och en ton av elektricitet från tranformatorn som stod i närheten.

Såna saker kan jag tänka på när jag går min promenad, nu när jag är vuxen och inte kan kliva ut i skogen och känna på ett träd eller titta länge på en snigel utan att folk som ser mig tänker att jag är lite tokig.

Det är synd, jag saknar det.

Men jag har ju Barnet som jag snart kan ta med mig på rundor i skogen. Och så har jag ju mina barndomsminnen som jag kan ta med mig vart jag går.

Som att det var blålera i ån och ibland växte där en grön bubblig växt som var slemmig och sjönk ihop när man tog upp den över ytan.

Och när vi sprang barbenta genom det höga gräset bakom garaget, mellan gulsporrar och ängsvädd, så kliade det på benen på kvällen…

Kommer ni ihåg?