Jag tycker så mycket om det svenska språket! Svenska har alltid varit ett favoritämne i grundskolan och även på universitet läste jag en termin svenska innan jag läste till biolog. Efter min examen i biologi studerade jag dessutom informations- och biblioteksvetenskap ett år innan jag började jobba.

Att det svenska språket är ett intressant ämne även för andra ser man på diverse insändare i tidningar, inlägg på Facebook och på bloggar. Väldigt ofta stöter jag på folk som retar sig på särskrivning, som tipsar om hur man använder ”de” och ”dem” eller som allmänt rasar över svenskans förfall.

Jag tycker att det är väldigt fascinerande att följa debatten. Jag lägger ingen vikt vid vad man tycker är rätt eller fel, men jag blir lite glad över att språkfrågor engagerar så mycket.

Kanske borde jag som gillar svenska och som har pluggat en hel del svensk grammatik förfasa mig över att folk inte kan skilja på de och dem eller bli arg vid blotta tanken på en särskrivning?

Fast det blir jag inte. Jag tycker att en en sak som är så rolig med språket är att det är vi vanliga människor som styr och utvecklar det! Så länge ett språk utvecklas och anpassas är det ett stort friskhetstecken, alltså är jag inte så värst orolig över svenskans ”förfall”. Vi får hela tiden in en massa nya ord (just nu mycket från engelskan, tidigare från latin, tyska och franska) och även grammatiken utvecklas.

Vem vill egentligen att språkutvecklingen ska stå stilla? För vem säger ”Idag var jag i simhallen och sam?” som man gjorde när mormor var liten? Vi är nog också ganska överens om att det egentligen heter bröd med d på slutet istället för brö’, men eftersom vanligt folk inte visste att det enligt franskan, som vi tagit ordet från, borde vara ett stumt d på slutet så uttalade vi det som det stavas. Jättekul att ingen språkprofessor egentligen kan bestämma hur ord används, utan att det är folket som gör det, tycker jag!

Just nu börjar vi, särskilt ungdomarna, att tappa känslan för när ett ord ska sitta ihop eller inte, och likaså känslan för när man ska använda de eller dem börjar att försvinna. Jag tror inte att det handlar om att skolan inte lär ut ordentligt eller att svenskan är på väg att konkurreras ut av engelskan. Visst tycker jag att det är jätteviktigt med bra språkundervisning i skolan och att i hemmet väcka intresse för språk och läsning. Språk och ordförråd är jätteviktiga redskap i livet! Men jag tror att detta helt enkelt är en vändning som det svenska språket är på väg att ta och som kanske inte är så farlig egentligen. Visst kan det se slarvigt ut med en särskrivning men hur ofta missförstår vi en särskrivning egentligen, det är väl mest att det ibland ser lite roligt ut? Och att klamra sig fast vid de och dem ser jag egentligen ingen anledning till. Jag tycker att det vore helt okej att ersätta ”de” och ”dem” med ”dom”. Visst finns det argument som menar att det skulle göra för stort avsteg från pronomenreglerna och att vi skulle få svårare att ta till oss gamla texter, men… jag tycker att det är viktigare att vi anpassar språket efter hur vi faktiskt använder det. Vi säger ju inte de och dem och när så många har så svårt att använda dem (dom) rätt är det väl ett tecken på att de (dom) är förlegade?

Vad tycker du? Ska vi ha kvar de och dem eller ska vi istället införa dom även i striktare texter?

Kanske tycker du att detta med de och dem är busenkelt, men vågar du testa om du är så bra på att skilja på de och dem som du kanske tror? Det är faktiskt inte så lätt alla gånger!

http://quiz.svd.se/default.aspx?sTid=871

PS! Jag fick INTE alla rätt!