Nu har jag så mycket att berätta om gårdagen!

Det blev en jättelyckad dag! Tyvärr hade en mamma fått förhinder men vi var ändå tre glada mödrar som efter lunch styrde kosan mot huvudstaden. Resan upp gick väldigt bra, det var inga köer och på första försöket hittade vi till parkeringshuset – Gallerian mitt inne i smeten! Jojo, kvinnor kan, heter det ju!

Vi hade lite tid på oss innan showen skulle börja så först strosade vi runt. Vi tog oss till NK för att titta på deras berömda julskyltning.

Det var verkligen stämningsfullt med tomtar i skyltfönstren, julbelysning på gatorna och vackra julgranar inne på NK… fast jag har sällan varit så medveten om min Prada-kopia till väska som jag prutade till mig i Turkiet eller mina stövlar med lerstänk på som jag blev när vi gick genom den eleganta väsk- och skoavdelningen där…

När det blev dags för mat var vi riktigt hungriga. Jag hade ägnat ganska mycket tid hemma åt att hitta en bra restaurang på lagom avstånd från parkering och show. De vi föll mest för visade sig vara fullbokade så till slut tog vi Jensens böfhus. Jag var rädd att det skulle kännas som ett lite finare McDonalds, men jag blev jättenöjd! Urvalet var inte så stort, men det visste vi ju om redan innan, och det var gott och vällagat. Köttet var otroligt mört (men tyvärr inte svenskt). Det är ju dessutom så lyxigt att få sätta sig i lugn och ro och prata, äta och bli uppassad!

Men vi var verkligen utsvultna när maten kom in. Med munnarna fulla och med bearnaise i mungiporna konstaterade vi raskt att pommesen inte skulle räcka så genast ropade vi extra pommes frites.

Se, så snålt med pommes…

Efter att vi tre gånger förvarnat om att vi ville ha efterrätt också (så att allt skulle flyta på bra, tänkte vi) fick vi beställa in våra chokladkakor med mjukglass, hackade hasselnötter, chokladsås och jordgubbssylt…

Det vattnas i munnen bara jag tänker på den varma, rinniga chokladkakan…

När det så blev dags för show var vi så mätta att man nästan kunde känna att den där extra pommesen inte varit nödvändig. Med GPS:en i mobilen vilseledde jag oss fram och tillbaka tills batteriet i telefonen dog utan att vi hittat till kongress-centret. Istället fick vi fråga oss fram ett par gånger.

Sen var jag ju ganska orolig för att mina sponsrade biljetter inte skulle finnas där… När personalen letat igenom hela högen med vackra vita kuvert utan att ha hittat mitt namn hoppade hjärtat över ett par slag. ”Sa du Nina?” frågade kvinna då. Till min lättnad hade hon hört fel och eftersom kvinnan jag haft kontakt med dessutom envist kallat mig för Linn så blev det ett par missförstånd för mycket. Men nu fick vi äntligen biljetterna i handen. Puh!

Vi hann mingla innan showen började.

Visst är det typiskt att man inte blir nöjd när man glatt ställer upp på ett foto? Jag kan inte låta bli att tänka på en mätt groda när jag ser mig på denna bild!

När vi fortsatte vårat mingel på vi helt oförhappandes syn på… en kändis! Isabella Löwengrip sålde sin nya bok ”Baby boost”. Jag som har så lätt för att bli starstrucked, hur skulle detta gå? Vi smög fram och jag fingrade på en bok och försökte stolpigt att småprata lite.

Jag köpte boken och fick den signerad. Syrran dristade sig till att fråga om hon fick ta en bild på oss tillsammans och Isabella ställde snällt upp på en bild med sitt fånleende fans som barnsligt höll upp boken.

Jag beundrar verkligen BlondinBella som vid så ung ålder har byggt upp ett så starkt varumärke. Hon är verkligen driven och en riktig förebild för kvinnligt företagande.

Sen vaggade jag därifrån och tyckte att jag på det stora hela hade hållit huvudet kallt och skött mig ganska bra.

”Eh, men jag knappar in 200 kronor här då!” hörde jag BlondinBella stressat säga en bit bakom mig när hon insåg att preggot höll på att smita med hennes bok. Skamset lommade jag tillbaka, stack in kontokortet, knappade fel kod ett par gånger innan jag lyckades betala och gick sen därifrån.

Men showen var jättebra! Petra Mede roade och engagerade, Andreas Lundstedt sjöng och lärde oss diskodansa och Tomas Järvheden lockade fram stora skrattsalvor och mycket igenkänning när han berättade om föräldraskap.

Sen var det skönt att sätta sig i bilen för att åka hem. Jag är ju van att somna i soffan på kvällen så det blev en lång dag och händelserik dag. Det var oväntat köer ut ur Stockholm, annars gick även hemresan toppen. Hade jag inte haft såna enerverande krypningar i benen nu när jag sitter stilla, som man ju ofta får när man är gravid, hade jag säkert sovit hela vägen hem. Vi var hemma runt halv två och då längtade jag riktigt efter att få stupa i säng.

Tyvärr hade jag glömt att ta med nyckel, mobilen var död och ringklockan funkade inte. Dessutom har jag en sambo som knappt skulle vakna av en slägga i huvudet. Jag ringde länge på dörrklockan utan att veta om den funkade eller inte, bankade på dörren, gick runt huset i kolmörkret och slog på rutan till sovrumsfönstret utan att kunna väcka min sambo. Jag ringde på dörren igen, gick runt huset igen, slog på rutan igen… Gravid och trött i becksvarta novembernatten visste jag inte vart jag skulle vända mig. Till slut fick dörrklockan liv, Barnet vaknade och till slut släntrade Pappsen upp och öppnade dörren. Eftersom jag är slarvig med nycklar och lätt låser mig ute har vi en reservnyckel gömd, fast för tillfället har jag tappat bort även denna.

Sen var det i alla fall ljuvligt att få sova några timmar… Tills Barnet vaknade klockan 5.10 och ville gå upp. Som väl var somnade Barnet i alla fall om till klockan sex när Pappsen åkte till jobbet och uppstigning blev ett faktum.

Håhåjaja, livet som småbarnsmamma är inte lätt att kombinera med sena nätter och shower.

Idag har jag varit riktigt trött och mest ägnat mig åt att mysa med Barnet – och med min goodie-bag.

En goodie-bag. Gratis grejer!