Sämsta raggningsförsöken!

Det där med att flirta är ju inte enkelt. Nu är jag så gammal och stadgad att jag inte ens vet hur man gör längre (jag har provat på Pappsen), men det var inte alls så lätt när man var ung heller.

Åtminstone om jag verkligen var intresserad av någon och ville göra ett gott intryck visste jag inte ut eller in.

Jag kommer särskilt ihåg två tillfällen när jag skulle försöka imponera på killar och det inte föll i god jord…

Jag har alltid gillat dikter och när jag var yngre och hade gått om tid över brukade jag lära mig dikter utantill. Poesi är väl romantiskt?

Bland annat kunde jag den fina dikten ”Tomten” av Viktor Rydberg utantill. Vid ett tillfälle när jag var i 17-årsåldern (en sommarkväll för övrigt) tänkte jag imponera på en stackars kille och drog dikten för honom.

”Midvinternattens köld är hård
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt intill midnatts timme.
Månen vandrar sin tysta ban
snön lyser vit på fur och gran
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.”

Nog försökte han börja prata om annat under tiden men se den gubben gick inte! Jag lät inte hejda mig… Usch, jag skäms verkligen!

De killar jag oftast har träffat har inte varit av den akademiska typen och jag tror inte att de har varit så imponerade över min utbildning heller. I många fall tror jag att den snarare fungerat som ett skrämselskott. Det kanske sista jag borde dragit inför killarna var nog något som fick mig att låta som en töntig plugghäst. Ändå kunde jag inte rå för det, en fest när jag kom på tu man hand med en kille som jag tyckte om började jag svamla och fnittra och helt utan anledning började jag prata om…

…den kemiska beteckningen för nitrat.

”Hihi, igår kom jag inte ihåg den kemiska beteckningen för nitrat! Nitrat! NO3-. Hihi. Hur kan man glömma det? Först kom jag inte på någonting och sen tänkte jag NO2-. Hihi, NO2-? Det är ju nitrit! Hihi, så dumt, det trodde jag aldrig skulle hända. NO2-!?”

Huvaligen… Och dessutom är jag faktiskt inte så insnöad att jag brukar prata om sånt som hör till mitt jobb eller min utbildning privat. Men självklart skrämde jag bort den där killen all världens väg!

Och ja, om någon tror att jag nöjde mig med den första versen av ”Tomten” så är man också ute och cyklar. Har man lärt sig alla elva verserna utantill så måste man ju visa det…

Jag SKÄMS när jag ser hur lång den är. Där flanerade vi i sommarkvällen och jag skaldade:

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta —
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» —
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen —
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver; —

Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.

Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick — men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Det blev inget med den killen heller, så klart, så det knepet behöver ni inte prova. Men det blev ju bra till slut ändå.

IMG_6946

6 thoughts on “Sämsta raggningsförsöken!

  1. Ja det var då en himla tur att dina gamla raggningsknep misslyckades………för det blev ju så bra till slut 🙂 🙂

  2. Oj oj oj, stackars killar!! 😂 HELA ”Midvinternattens köld är hård”, och det var ju rätt många verser! 😄 Men imponerande att du kunde den! 👍🏻

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s