Det är ett herrans liv om de här flyktingarna som har hungerstrejkat i en buss utanför Östersund. Det är verkligen tråkigt eftersom det spär på missnöjet mot och bilden av otacksamma invandrare. Det är väl det sista vi behöver idag.

Visst kan det verka otacksamt, men det är svårt att uttala sig när man inte riktigt vet hur det har gått till och sen är det ju så svårt att sätta sig in i en så främmande situation. Jag kan inte lova att tacksamhet skulle vara min största känsla om jag hade lämnat mitt hemland och kanske min familj. Jag skulle nog vilja att det verkligen fanns möjligheter till ett nytt liv för mig på platsen som jag kom till när jag har fått lämna så mycket bakom mig.

Nu är det väl just det som de har protesterat mot – att de har blivit placerade i en liten by med 157 invånare (enligt Wikipedia) där de har känt att möjligheterna att integreras i samhället och att lära sig svenska har varit obefintliga.

Visst, jag håller med. Man ska vara tacksam. Man ska vara nöjd. Man ska inte klaga.

Fast det går kalla kårar i mig när jag läser i kommentarer på Facebook där folk kallar de asylsökande för skräp och ohyra som borde skickas tillbaka till Syrien som straff för sin otacksamhet.

Jag menar, de här personerna som retar sig så mycket på de asylsökande… de klagar väl också på saker ibland? Saker som kanske är mycket mer banala än vad detta var?

Många av de som är så arga nu – är inte det samma personer som gick i taket, rasade och startade arga grupper på Facebook när man klippte i Kalle Anka?

Och DET skulle vara en mer okej sak att protestera mot alltså?