Jag är en mycket lugn och sansad person. Ändå är jag ibland rädd för att jag innerst inne är lite småtokig.

Är jag bland folk brukar jag skärpa till mig. Annars pågår en febril tankeverksamhet med många historier som berättas för mig själv. Jag brukar tillföra både gester och mimik till mina historier och ibland glömmer jag bort att folk kan se mig.

När jag går mellan jobbet och parkeringen har jag nästan tio minuter på mig att spekulera fritt. Det är ett typiskt tillfälle där jag går helt i min egen värld, fast ändå omgiven av människor. Många är gångerna som jag kommit på mig själv med att berätta en underhållande historia i huvudet och antingen skrattat högt eller råkat görs konstiga grimaser till historien.

Idag gick jag och tänkte på att det bara är en jobbdag kvar till semester. Ändå känns det inte så där magiskt som det gjorde innan mammaledigheten. Inte som då när den stundande semestern var ofattbar och så sanslöst efterlängtad.

Jag kände att jag ville spegla den känslan med en gest.

”Aaaah, semester!” mimade jag och lät munnen förbli vidöppen. Sen for jag ut med armarna, la huvudet bakåt och fläkte upp överläppen i ett grin samtidigt som jag viftade med armarna och och ryckte med huvudet i lättsam takt.

Det var en bra gest – den sammanfattade semesterkänslan på pricken! Nöjd med mig själv gjorde jag den några gånger på raken.

Sen ser jag tanterna som står i grupp och tittar bekymrat på mig. Jag försöker se skärpt men lite stressad ut. Drar en hand genom håret och skyndar förbi.

Ja, lite tossig är man kanske… men håll med om att det var en bra gest!