Det kanske är bäst att jag uppdaterar lite här så att folk inte tror att jag ligger på förlossningen…

Nä, det är lugnt med magen, inga tecken på att det närmar sig. Men jag har lite fullt upp med att bara vara nu. Dels är det ingen dans på rosor att vara höggravid och jag börjar längta till att förlossningen ska sätta igång så att jag slipper otympligheten och gravidkrämporna. Sen är man ju inte så pigg efter förlossningen heller men det är man ju inte oavsett när man föder.

Jag vill bara att allt ska kännas förberett och färdigt till bebisens ankomst men det blir det aldrig. Jag tänker att det ska vara plockat och städat innan vi åker in, men det är hopplöst. Det är en stor skillnad att ha ett barn hemma redan, som vänder upp och ner på leksakskorgen så fort vi har plockat i ordning. Och det är mycket ”Mamma, mamma, mamma” nu. ”Inte sova, mamma!” ”Inte sitta, mamma!” ”Inte kissa, mamma!”

Barnet vill helst se mig igång hela tiden, nära honom. Och när jag sätter mig i soffan så blir det genast en hög med kuddar och filtar bakom ryggen på mig och sen får jag inte luta mig bakåt, för då förstör jag ”kojan”. Eller också sätter sig Barnet bakom mig och så vill han att jag ska titta efter honom och bli jätteförvånad när jag märker att han är bakom min rygg. Fast jag ”upptäcker” det för 14:e gången på raken. Såklart lyder jag inte hans minsta vink men det är ändå lite påfrestande att bli ropad på hela tiden när man känner sig utmattad och bara vill ha en lugn sekund. Fast jag älskar honom till månen och tillbaka (och ännu mer) och är väldigt glad över att vi har den här tiden tillsammans.

Den nya katten, Ragnar, skräpar ner värre än vad Barnet gör. Han springer ut och in i kattluckan och drar med sig mängder med grus i sina stora tassar och i pälsen. Jag dammsuger varje dag, men bara efter några timmar är det som en grushög på golven igen. Det gör mig tokig och jag börjar nästan hålla med Pappsen om att en robotdammsugare är en bra idé. Då måste vi ha undanplockat på golven också…

Fast värst är att Matilda är sjuk. Hon är orkeslös och äter och dricker i princip inget. Det började i torsdags och då hade hon också feber. Jag försökte ringa veterinären med de hade ingen telefontid då. På fredagen tyckte jag att hon var bättre, hon åt lite, verkade piggare och hade ingen feber. (Tror jag, det var så svårt att mäta med Barnet och Ragnar i faggorna som stressade upp Matilda och jag kunde inte hålla henne riktigt stilla. Barnet ville hjälpa till men sen ville han prompt ta febern på Ragnar istället så till slut fick han sticka in termometern nånstans i pälsen på Ragnar.) Så då ringde jag inte veterinären men nu är det helt klart att hon inte mår bra. Vi har ställt in oss på att det är vingelsjuka, det är så likt hur det började med Rut. Jag ska ringa veterinären på måndag och hoppas att de kan ge ett annat besked. Vi mäktar inte med att förlora en katt till just nu, egentligen. Fina Matilda som kom in med en mus till mig häromdagen när hon tyckte att jag gett Ragnar för mycket uppmärksamhet.

Idag har vi i alla fall träffat min familj och tankat lite energi. Och nu vankas melodifestival med te och rostade mackor med jordnötssmör… Det ska bli mysigt.

Det finns en del päls på den här katten…