Idag har vi plockat lupiner. De är verkligen vackra så här års där de målar landskap och dikesrenar i pastell. 

Lupinerna är rätt nya i Sverige, de blomsterlupiner som växer längs vägarna kommer ursprungligen från Nordamerika och kom till Sverige i slutet av 1800-talet.

De är verkligen invasiva och nu har man börjat höra röster om att de breder ut sig för mycket. De håller på att konkurrera ut våra svenska ängsblommor och är ett stort hot mot den biologiska mångfalden. Visst är det ljuvligt med stora fält med lupiner, men det är också enastående vackert med dikesrenar fyllda av en massa olika små blommor. 

Min pappa slog alltid vägrenarna hemma när jag var liten, då mejade man ner högväxta blommor, som till exempel hundkex, som annars skulle ta över vägrenen. På våran lilla grusväg kunde jag därför plocka ett myller av blommor i mina buketter; gulmåra, vitmåra, rödklöver, vitklöver, harklöver, johannesört, blåklocka, rölleka, prästkragar, kärringtand, gulvial, kråkvicker… Listan kan göras ännu längre!

Nog är det synd om de ska försvinna, så lupiner tycker jag att man kan plocka mycket stora mängder av med gott samvete! Eftersom lupinerna är kvävefixerande gör de dessutom marken alldeles för näringsrik för ängsblommor, så när lupiner har tagit över en växtplats kan inte ängsblommorna komma tillbaka även om lupinerna skulle tas bort.

Pappa gjorde nog rätt som slog den där vägrenen framåt sommaren, även om jag blev arg på honom när jag var liten. Det blommade ju alltid som bäst just då.