Hår!

Jag var hos frisören häromdagen. Det har varit dags att klippa sig länge nu, jag har haft riktigt mycket hår! Inte bara långt, utan även väldigt många hårstrån!

 

Mycket hår!

 

Det är fantastiskt detta med hormoner. Nog har jag dragits med många tråkiga sidor av dem under graviditeten, som illamående och sura uppstötningar, men de för med sig bra saker också. Jag har inte tappat ett hårstrå på jag vet inte hur länge! Man brukar ju tappa allt hår man skulle ha tappat under graviditeten när man ammar, men än så länge sitter det fast. Inte ett hårstrå släpper när tvättar håret, jätteskönt!

Ändå nöjde jag mig med en toppning, jag vill gärna ha lite längre hår över sommaren. Ett tag funderade jag på ljusa slingor också, men jag sa som det var till frisören. Att jag tror att jag kommer att bli vithårig snart så då vill jag gärna njuta av min helt egna hårfärg så länge jag kan. 

Frisören lärde mig att de vita hårstråna nästan alltid börjar i luggen, det är sällan de kommer bak på huvudet först. Det är ju praktiskt, så att man inte är sist med att upptäcka det. Hon sa också att flintskallighet ärvs från mammans sida, på tal om detta med att tappa hår.

Andra goda bieffekter av hormonerna är att håret på kroppen (för en gångs skull) inte växer särskilt mycket. Jag har knappt ett hårstrå under armarna! Väldigt praktiskt inför sommaren. Jag har inte heller några synliga porer i ansiktet, näsan är som en babystjärt.

Det här är en bra fas, jag hoppas den håller i sig ett tag. Nästa etapp under amningen brukar ju vara att håret faller av och att man ständigt luktar svett. 

Det är nästan för sent 

Jag kan inte riktigt förstå att medvetenheten om antibiotikaresistens inte är större i ett modernt och upplyst land som Sverige.

Varför blir så många människor fortfarande arga på sjukvården för att de inte får antibiotika så fort de söker hjälp? Är man ung och frisk i grunden så klarar kroppen de flesta sjukdomar bra på egen hand, det kanske bara tar lite längre tid.

Och varför skriver läkare fortfarande ut antibiotika så relativt frikostigt, särskilt i andra länder, med tanke på den förödande situation vi hamnar i när antibiotika blir verkningslöst?

Jag jobbar idag med mikrobiologi, tidigare jobbade jag på vårdcentral. Jag såg flera gånger unga människor som vägrade lämna vårdcentralen om de inte fick recept på antibiotika med sig hem – fast läkaren förklarade att de hade en vanlig förkylning, orsakad av virus, där antibiotika inte hjälper.

Bakterier – kan stoppas med antibiotika

Virus – påverkas inte av antibiotika

Ibland gav läkarna upp och skrev ut recept bara för att bli av med patienten, så att de kunde fortsätta ta in folk från det överfulla väntrummet.

Man kan inte kräva att sjukvården ska fixa allt. Vi måste kunna ha ett samhälle där det är tillåtet att vara sjuk ibland.

Annars går det ut över de som verkligen behöver vård och hjälp.

http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/larmar-om-resistensen-det-ar-nastan-for-sent

En sen ursäkt till alla små kryp

Jag fick en kommentar när jag skrev om fästingar, om att jag inte skulle överföra min skräck för dem till Barnet. Det håller jag med om, jag försöker att hålla mig sansad i vanliga fall.

Annars verkar barn i sig inte känna vare sig rädsla eller äckel inför småkryp. De verkar snarast fascinerade av dem, tittar och petar och plockar med dem.

Barnet vill gärna bära runt på diverse kryp och jag försöker lära honom att vara försiktig med dem. Häromdagen hittade vi en daggmask när vi planterade. Barnet tog upp den och tittade på den. En kvart senare när vi gick och påtade upptäcker jag att han går och suger på masken! Hu! Där gick ändå gränsen för mig! Jag tog den glänsande rena daggmasken ifrån honom med förmaningen att man inte stoppar maskar i munnen.

Jätteäckligt, tycker jag nu som vuxen. Men jag minns när jag själv var barn, hur intresserad man var och att man inte alls tyckte att det var äckligt att peta med insekter och småkryp.

En gång satt syrran och jag kvar i bilen när resten av familjen gick i skogen. Det hade kommit in en massa flugor i bilen som vi plockade med. Vi testade att rycka vingarna från en fluga och till vår stora glädje och förvåning så blev flugan tam! Den flög inte iväg när vi tog i den utan kröp snällt runt på oss. Ivrigt fångade vi så många flugor vi kunde och ryckte loss vingarna från dem, sen blev de våra kompisar.

”Men usch, vad äckligt.” tyckte mamma när familjen kom tillbaka. Vi förstod ingenting.

En annan gång hade det regnet när syrran och jag var ute och lekte, så det var fullt av skogssniglar i trädgården. Vi plockade upp en och lät den kräla på oss. Till våran stora glädje och förvåning så blev det slem efter den. Då plockade vi upp alla sniglar vi hittade och lät dem kräla på oss, och fick slem som långa ringlande ränder på kroppen. Det kändes roligt när det stelnade. Sniglarna blev våra kompisar.

”Nä, men usch vad äckligt.” tyckte mamma när hon hittade oss. Jättekonstigt.

En annan gång var jag med mamma i trädgårdslandet. Jag hittade en daggmask som jag drog mellan fingrarna. Till min stora glädje och förvåning så kom det ut nåt brunt i ena änden på masken. Jag hade hjälpt den att bajsa!

”Nä, usch, så får du inte göra.” sa mamma när jag berättade.

Fast det vet ju även ett barn att det är bra att bajsa, så jag fortsatte hela sommaren med att pressa daggmaskar mellan fingrarna. Kom det inget brunt i ena änden så kom det kanske i den andra. Och kom det ingenstans så var den väl nybajsad alldeles av sig själv. De var tacksamma, daggmaskarna, och de blev mina kompisar.

Tror jag i alla fall.

IMG_6300En söt tusenfoting. Barn och kryp har en alldeles speciell relation.

Har du något minne med barn och småkryp?

Det här med belysning

Vi har ju ganska uppdelade områden som vi har hand om här hemma. Pappsen är den som sköter belysningen. Som jag sa så är Pappsen tokig i spotlights, eller i belysning över huvud taget. Det verkar vara ett behov som pockar på. Det började lite smygande med spotlights i bokhyllan och under tv-hyllan, för att sen sprida sig till vitrinskåpen i köket och under skåpshyllorna.

DSC_0016

Hm, få se nu saknas det inte nåt?DSC_0762

Vi sätter lite belysning under köksbänken också!

När vi gjorde om i hallen så blev det spotlights i hela taket och eftersom hallen i nedervåningen hänger ihop med allrummet på övervåningen blev det spotlights i taket även där. wpid-20131102_101522.jpgNu har jag sagt stopp, men det har jag gjort flera gånger förut också utan att det har gett resultat så än är det nog inte slut. Och eftersom jag är så dålig på inredning, särskilt lampor, så är det faktiskt ganska smidigt.

IMG_4776DSC_1051Jag tänker liksom inte så mycket på sånt där. Jag är ju så nöjd med det lilla jag… När vi har dåliga lysen på bilen tänker jag att det är ganska bra eftersom jag ändå är så dålig på att blända av. Men så sätter Pappsen dit ledljusramp och så vips märker folk när man bländar dem igen.

Och medan jag mest rensar i rabatterna och håller efter så har Pappsen planer på hur vi ska kunna ha belysning i trädgården också, såklart. Ett tag hade vi så att det lyste upp i ett träd och han vill nog gärna belysa nån fasad på huset också.

Det blir nog bra det där. Det är bra att vi är olika, när man som jag går runt och och nöjd hela tiden och bara påtar i det lilla så händer det ju inte så mycket.

Vi kompletterar varandra så bra.

IMG_4559