Ibland är jag dålig på att vara social. Det är enklast att bara träffa familjen där man slipper göra sig till, man är som man är och det behöver inte vara så knussligt.

Fast ofta behöver det ju inte vara så tillgjort när man träffar kompisar heller. Vi är några tjejer som träffas och nu hade vi sagt att vi skulle sänka ribban så det inte skulle kännas så jobbigt att bjuda hem. Jag gick ut hårt med att vara prestigelös förra gången – bjöd på knäckebröd och rå falukorv, flugorna surrade och leksakerna låg så tätt på golvet att till och med jag retade mig.

Idag sågs vi igen och då blev vi bjudna på en fantastiskt vällagad och god lunch. Inte för att det gör mig något, som småbarnsmamma är det oerhört trevligt att bli bortskämd med god mat, men det fick mig att minnas en annan överenskommelse.

Vi var tre tjejer som umgicks mycket för en herrans massa år sen. En dag sa en av de andra tjejerna att:

”Nu får det vara nog! Vi kan inte hålla inne fisar för varandra längre!”

Vi andra var inte sena med att instämma och även den gången var det jag som gick ut hårt med att släppa den första brakaren. Och så brakades det på, till både höger och till vänster. Det gick inte en träff utan att det kom allt från små pruttar till rena rama brakskitarna.

Men så en dag ifrågasatte jag varför det bara var jag som släppte väder. Från de andra kom det ju inte så mycket som en fjärt.

Nej, se de andra hade ångrat sig direkt. Det tyckte att det kanske inte var så lämpligt ändå.

”Men hålls du.” sa de sjangtilt.

Haha, fast det gjorde jag faktiskt inte. I fortsättningen höll även jag igen.