Jag har jobbat på ganska många ställen, en del har varit bra och andra har varit dåliga.

Men mitt värsta ställe var nog när jag städade på sjukhuset. Inte för att jag hade nåt emot att skura toaletter och skrapa matrester från golvet, inte alls.

Jag var 19 år, hade ett sabbatsår och hade själv ringt och frågat om jag fick börja jobba där när det behövdes. Jag var blyg och försynt och ville bara göra ett bra jobb. De anställde mig, men mottagandet var svalt. All annan personal hade jobbat där väldigt länge och de flesta verkade inte vilja ha in nån ny ung tjej i gruppen. Det fanns tre som var snälla mot mig, de flesta andra var väl neutrala, andra ohövliga och vissa gick efter mig och bara letade fel som de kunde rapportera till cheferna. Och fann de inga fel så hittade de på.

Och cheferna? Ja, det var elakast av dem alla.

Min första dag fick jag städa långvården ihop med en av dem. Vi städade flera enkelrum och sen kom vi till en flersal. Jag småpratade lite med tanterna i rummet och tänkte inte på att det fanns två handfat istället för ett.

”Har du städat det här handfatet?” frågade chefen.

”Nej, det har jag inte.” svarade jag och trodde att hon mest frågade för att se om hon skulle ta det.

Istället följde en prakt-utskällning. Jag fick minsann veta hut och hon präntade in vikten av att inte missa något och hur man städade ordentligt. Tanterna ryggade tillbaka, men jag höll god min, nickade och försökte att inte visa att jag tog illa upp.

Sen fick jag städa själv. Tre avdelningar skulle ta sex timmar men jag, på min första dag, städade dem grundligt och ordentligt på 6,5 timme.

Det gav chef nummer två tillfälle att skälla på mig. Jag sa att jag bara behövde få betalt för sex timmar, men så kunde man inte göra, suckade hon. Jag fick lova bot och bättring istället.

Urlakad och ledsen gick jag hem. Fast jag gärna tog på mig all skuld när något gick fel så kände jag ändå att de hade varit väl hårda mot mig. Men jag tänkte att de nog skulle vara snällare nästa dag.

Nästa morgon mötte chef nummer två mig.

”Jo, jag hörde att du missade ett handfat igår.” sa hon.

”Nu kommer det”, tänkte jag. ”Nu ber hon om ursäkt å sin kompanjons vägnar. Hon kände nog att det blev för hårt.”

Ja, jag var naiv.

Det var ju dags för utskällning igen.

Och så gick dagarna. Jag slet och stressade, kom långt före arbetstid för att hinna, tog aldrig lunch och hoppade oftast över morgonfikat. Som tack fick jag lite lön och mycket ovett. Mitt mantra var enkelt:

Bit ihop.

Tänk då den lycka när jag förstod varför jag hade så svårt att hinna städa en avdelning på två timmar, fast jag jobbade så hårt!

En avdelning hade två parallella korridorer och mellan dem låg sköljrum och andra gemensamma utrymmen, med en dörr från vardera korridor.

För mig med min brist på lokalsinne var det bara ett gytter av dörrar och korridorer! Först städade jag ena korridoren och alla gemensamma utrymmen. Sen tog jag andra korridoren, gick in i dörren från andra hållet och städade alla gemensamma utrymmen en gång till! Det hade alltid hunnit komma nya sopor och mera disk så det väldigt lång tid innan polletten trillade ner för mig.

Men vilken lättnad det var!

Och när jag jobbat ett tag kom cheferna med ett nytt tips om hur man bäst städar en toalett.

”Torka bara av kranen och töm soppåsen så ser det städat ut.”

Jaha, så noga var det, ja.