Jag tänker ibland på att vi som lever idag har sådan tur att vi har så många jobbmöjligheter. Det finns hur många olika slags jobb som helst att välja bland och vi har verkligen chans att hitta något som passar oss.

Tänk förr när nästan alla fick livnära sig på att bruka jorden. Någon som sitter framför sitt dataspel och dricker jolt cola idag skulle ha varit tvungen att gå med plogen bakom oxen medan hela familjen varit beroende av hans färdigheter som jordbrukare. Det är svårt att föreställa sig!

Och jag tycker att jag är ganska skärpt, men om jag hade behövt leva som samlare eller jägare hade det nog sett annorlunda ut. Med tummen mitt i handen hade jag nog varit en usel jägare, och med mitt lokalsinne skulle jag väl gått vilse jämt med mina bär så att folk skulle tycka att jag bara verkade allmänt koko varje gång de fick göra eftersök på mig.

Nä, det är tur att vi idag har chans att utveckla det vi är bra på och att andra får se oss i våra rätta element.

Dessutom är vi ju mer benägna att byta jobb nu än vi var för bara ett par generationer tillbaka så vi har verkligen alla möjligheter att hitta något vi gillar.

Just idag är jag nöjd med mitt arbete. Efter att ha varit ifrån jobbet så länge på mammaledigheten har jag fått en nytändning och tycker att det är kul. Samtidigt har jag svårt att se att jag kommer att jobba kvar där jag är idag fram till pensionen. Jag går ofta i tankar på hur jag vill leva och utvecklas och hur jag ska balansera jobb, familj och fritid på bästa sätt och i det tänket är jag absolut öppen för ett karriärbyte.

Hur känner du? Har du hittat rätt i det du gör eller finns det något annat du skulle vilja göra istället? Om du fick drömma fritt…

Det är inte lätt för Pappsen. Han råkar illa ut och får blessyrer både nu och då.

Häromsistens fick han en blodblåsa. Den satt på baksidan av låret och den var ganska stor. Barnet och jag upptäckte den när Pappsen stegade omkring i köket utan byxor.

”Vad är det där?” ropade Barnet när han fick se den stora mörka fläcken.

Pappsen, som alltid är intresserad av märken på sin egen kropp, dök snabbt ner med huvudet och utlåtande kom snabbt och säkert.

”Det är en mycket stor blodblåsa!”

Det gick inte att undgå att höra att han var lite stolt. Sen kom en redogörelse för hur blodblåsor uppstår och varför de ser ut som de gör. Barnet lyssnade intresserat och jag blev imponerad över att Pappsen inte hade beklagat sig över den tidigare. Den borde ju ha gjort ont, kan man tycka. Ja, han steg faktiskt i mina ögon. Kanske har jag varit för hård när jag gjort narr av hans självömkan tidigare? Han kanske är lite tapper ändå, min man?

Så gick ett par dagar och jag frågade Pappsen hur det var med hans blåsa.

Men han, som brukar tycka om att berätta om utvecklingen på sina skador, hummade bara något ohörbart.

”Va, vad sa du?” frågade jag.

Jo, när Pappsen i sin ensamhet skulle undersöka sin skada närmare hade han upptäckt att han varit lite för snabb i sin bedömning. Blodblåsan gick att peta loss utan att det gjorde ont. Den hade egentligen bara fastnat i håret på låret, plattats till och blivit missfärgad när den skavt mot byxan en tid.

Pappsen hade egentligen bara råkat sätta sig i något.

”Eh hrm, ett tuggummi.” mumlade Pappsen. ”Det var bara ett tuggummi.”

Håhåjaja.

Där föll han tillbaka lite igen.

Pappsen. Min tappre man.

Bubblemint i byxan