Det är inte lätt för Pappsen. Han råkar illa ut och får blessyrer både nu och då.

Häromsistens fick han en blodblåsa. Den satt på baksidan av låret och den var ganska stor. Barnet och jag upptäckte den när Pappsen stegade omkring i köket utan byxor.

”Vad är det där?” ropade Barnet när han fick se den stora mörka fläcken.

Pappsen, som alltid är intresserad av märken på sin egen kropp, dök snabbt ner med huvudet och utlåtande kom snabbt och säkert.

”Det är en mycket stor blodblåsa!”

Det gick inte att undgå att höra att han var lite stolt. Sen kom en redogörelse för hur blodblåsor uppstår och varför de ser ut som de gör. Barnet lyssnade intresserat och jag blev imponerad över att Pappsen inte hade beklagat sig över den tidigare. Den borde ju ha gjort ont, kan man tycka. Ja, han steg faktiskt i mina ögon. Kanske har jag varit för hård när jag gjort narr av hans självömkan tidigare? Han kanske är lite tapper ändå, min man?

Så gick ett par dagar och jag frågade Pappsen hur det var med hans blåsa.

Men han, som brukar tycka om att berätta om utvecklingen på sina skador, hummade bara något ohörbart.

”Va, vad sa du?” frågade jag.

Jo, när Pappsen i sin ensamhet skulle undersöka sin skada närmare hade han upptäckt att han varit lite för snabb i sin bedömning. Blodblåsan gick att peta loss utan att det gjorde ont. Den hade egentligen bara fastnat i håret på låret, plattats till och blivit missfärgad när den skavt mot byxan en tid.

Pappsen hade egentligen bara råkat sätta sig i något.

”Eh hrm, ett tuggummi.” mumlade Pappsen. ”Det var bara ett tuggummi.”

Håhåjaja.

Där föll han tillbaka lite igen.

Pappsen. Min tappre man.

Bubblemint i byxan