Mer tid över för dem som är viktigast.

Jag har aldrig varit avundsjuk på människor som har höga befattningar, mycket pengar eller många prylar.

Men jag blir alltid lite avundsjuk på (och inspirerad av!) människor som vågar bryta normen och göra det de verkligen tycker är viktigt. Sluta på sitt vanliga jobb och skriva den där boken de alltid fantiserat om, flytta ut med familjen i skogen och leva så enkelt det går… Att bryta ekorrhjulet och stressen i samhället, såna saker!

Själv har jag under småbarnsåren gått med känslan av att det inte borde vara så här. Att man lämnar bort barnen så mycket, skyndar iväg i ottan med dåligt samvete för att man stressar på barnen, kanske kommer sent till jobbet och får dåligt samvete för det. Kommer hem sent på eftermiddagen, slavar med mat och hushåll medan barnen blir satta framför en skärm för att inte vara i vägen. Kastar i sig ett par huvudvärkstabletter för att orka lite till.

Och så på´t igen nästa dag.

En del barn älskar ju förskola/fritids men mina barn är såna barn som helst hade velat vara hemma jämt om de fick välja, och av och till har det varit mycket oro och ledset runt det. Och vad det skär i hjärtat att lämna iväg ledsna och oroliga barn för att inte ses igen förrän en massa timmar senare! (Inte på nåt sätt ont om förskolor och fritids, de gör ett jättebra arbete.)

Varje morgon i flera år har jag tröstat mig med att ”Jaja, det blir bättre sen. Vi ordnar livet på nåt annat sätt snart.” Fast jag har inte haft någon plan för hur, bara känt att det måste bli en förändring.

Och nu sitter jag här. Jag har sagt upp mig från jobbet och sen slutet av januari är jag hemma med barnen mycket mer. Inga supertidiga morgnar, inga stressade, ledsna barn, inga mastodontdagar för barnen i förskola/fritids.

Jag jobbar hemifrån i Pappsens företag med deras pappersarbete och städar hos dem. Och förutom att vi alla lever mycket mer harmoniska liv är det dessutom utvecklande för mig! Jag får lära mig nya saker på ett område som jag inte alls varit så insatt i! Jag har så smått börjat ta över bokföringen och tycker att det är superkul att få lära mig såna arbetsuppgifter. Jag läste bokföring på distans i höstas, med noll vision om att livet skulle ta den här vändningen, utan bara för att kunna hjälpa till lite mer vid sidan av mitt vanliga jobb. Men på nåt sätt var det som att vägen var utstakad ändå, om man får vara lite filosofisk.

Sen menar jag inte att det här är den rätta mallen för alla människor. Andra människor behöver mer kollegor runt sig, deras barn trivs på förskola/fritids, deras livspussel fungerar bra på sitt sätt. Jag är bara glad att vi kunde hitta den här lösningen under småbarnsåren för att göra något som vi tyckte kändes rätt.

Och att vi vågade ta steget.

Avskedsbukett från jobbet

Nöjd och piffad efter avslutningsmiddag med kollegor. Jag hade dragit mig för att säga upp mig för att jag inte ville ha fokus på mig själv med middag och avtackning, men det gick ju bra…