Jag har ju flaggat lite i tidigare inlägg om årets lönesamtal. Om att jag är rädd för att få sänkt lön eftersom jag vimsat varje gång som jag har pratat med chefen under min mammaledighet.

Bäbisen, Pappsen och jag åkte till jobbet i veckan och hälsade på och jag hade lönesamtal med chefen! Och… ta da! Lönen blev inte sänkt!

Den blev heller inte så bra. Jag fick ganska mycket mindre mot vad jag brukar få. Eftersom man enligt föräldraledighetslagen ska ha samma löneutveckling som man brukar ha när man jobbar (om man inte har anledning att förvänta sig något annat) så tyckte jag att jag kunde säga något om saken.

”Jag vill ju inte halka efter nu när jag är mammaledig. Jag har ju faktiskt inte haft någon chans att utveckla min kompetens när jag har varit hemma.” sa jag.

Men så tyckte inte chefen att jag skulle se det.

”Halka efter?” sa hon. ”Jag tycker snarare att du ska se din lön som en fondkurva som just nu inte går så bra.”

Okej. Ja, så kan man ju också se det.

”Jaha. Tack så mycket då. Tack tack.” sa jag, vred mössan några gånger i handen, bockade jag och gick.

Det måste vara roligt att vara chef.