Det finns vissa som hävdar att jag har tunnelseende när jag kör bil!

Det är befängt! Att jag inte är så bra på dragläge, backning och såna saker kan jag raskt erkänna, men jag är i alla fall en mycket observant bilförare. Ögonen spanar stadigt av vägbana och ytterkanter, ständigt beredd och risksökande.

Igår sålde Pappsen en av ful-bilarna. Jag var ombedd att hämta honom vid macken om det blev affär men när han ringde sa han att han skulle börja promenera hemåt.

Barnet och jag for snällt ut i andra ful-bilen för att hämta upp vår glade Papps. ”Pappa!” ropade vi när vi körde. ”Nä, ingen Pappa.” svarade vi medan vi spanade efter honom. ”Pappa!” fortsatte vi utan resultat.

Pappsen gick längs landsvägen när han såg oss komma. Eftersom jag inte saktade in började han vifta med armarna. När jag åkte förbi tänkte han att jag skämtade och snart skulle komma tillbaka.

Vi var vid macken när han ringde. Då trodde han fortfarande att jag på något vis skämtade….

Och ja, vad ska jag säga? Jag blev faktiskt lite rädd för mig själv. Okej om jag hade suttit och tänkt på annat men nu tittade jag ju verkligen efter honom och där stod han vid vägkanten och viftade och ändå såg jag honom inte!

Och jag är glad att inte Pappsen klev ut i vägbanan som han nästan tänkte men när han såg mig ratta bilen i full fart samtidigt som jag satt och hojtade så vågade han inte riktigt det.

Puh!

Nu är i alla fall fin-bilen tillbaka så nu tar jag nya tag med den!