Vilse i skogen

Jag har ett utpräglat dåligt lokalsinne. Jag har ingen känsla för vilket håll jag har kommit ifrån och känner inte igen platser som jag nyss passerat. Kommer jag från ett nytt håll är det som en helt ny väg.

Samtidigt älskar jag att promenera i skogen. Tystnaden och lugnet, dofterna och allt det gröna. Vi hade egen skog när jag var liten och gick mycket där med familjen. När jag så blev vuxen och flyttade hemifrån ville jag gärna fortsätta med skogspromenaderna, trots att jag inte hade några kända stigar att följa.

En gång bodde jag i ett hus som låg precis vid skogen. Jag försökte att inte gå så långt från huset, men en gång vek jag av från min vanliga stig. När jag skulle vända tillbaka igen kände jag inte igen mig, jag visste inte alls åt vilket håll huset låg! När man är vilse känns varje minut som en panikartad evighet och efter att ha känt att jag yrat fram och tillbaka ganska länge ringde jag min sambo.

Jag behöll någorlunda lugnet när jag förklarade situationen. Min sambo brukade sucka över mig när jag inte hittade, det hände ju stup i kvarten och oftast var det inte så farligt. När jag nu beskrev hur det såg ut runt omkring mig blev han ändå förskräckt och gissade att jag irrat mig till en plats långt hemifrån. Han skulle inte komma hem förrän sent, men han trodde att han visste ungefär vart jag var.

Det ska finnas ett hus där i närheten, se dig noga omkring.” bad han.

Jag gick upp på en liten kulle, jo mycket riktigt, där var ju ett hus mellan träden.

Vi drog en lättnadens suck.

Jag smög fram mot det lilla huset. Det såg bekant ut, lättnaden sköljde över mig. Nu visste till och med jag vart jag var!

Jag hade visst inte tagit mig så långt.

Jag stod och tittade på baksidan av våran vedbod!

Strax kunde jag ringa upp min sambo igen, från hemtelefonen.

Det blev en djup suck i andra änden…

Men glad i hågen har jag fortsatt med mina skogspromenader, och visst har jag tappat bort mig många gånger både före och efter detta. Men nu när jag har barnvagn med mig kan jag inte ge mig ut på några större äventyr utan får snällt hålla mig till vägarna, och lika bra är kanske det.

  Underbart att få promenera i skogen! Men numera håller jag mig till lite större vägar som denna. 

 

 

3 thoughts on “Vilse i skogen

  1. Oj då….lite otäckt när man inte känner igen sig! Fast till slut stod du bakom vedbon…hiihii 🙂 Ja ja…! Jag lämnar aldrig helt en skogsväg eller stig…tror inte jag hittar ut igen då. Så jag går längs med vägen ett par meter ifrån. Lika bra det. 😉 Tack för ett gott skratt/leende…fast du måste varit rädd, när det hände….Håll dig på skogsvägen, snälla ❤ ❤

    • Ja, jag var bakom vedboden och borde känt igen mig, men jag såg det från ett annat håll än jag var van vid och då funkar inte min hjärna riktigt. Nä, man ska nog hålla sig alldeles intill vägen när man inte hittar i skogen, det är läskigt när man är vilse. ❤️

  2. Väldigt hög igenkänning! 🙂 Och går man bort sej i kan man inte gå tillbaks där man kom ifrån, för man vet ju inte vilket håll det var 😦 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s