Jag har ett utpräglat dåligt lokalsinne. Jag har ingen känsla för vilket håll jag har kommit ifrån och känner inte igen platser som jag nyss passerat. Kommer jag från ett nytt håll är det som en helt ny väg.
Just nu har jag försökt öva upp mina färdigheter på logio.se, där man kan träna inför högskoleprov.
Samtidigt älskar jag att promenera i skogen. Tystnaden och lugnet, dofterna och allt det gröna. Vi hade egen skog när jag var liten och gick mycket där med familjen. När jag så blev vuxen och flyttade hemifrån ville jag gärna fortsätta med skogspromenaderna, trots att jag inte hade några kända stigar att följa.

En gång bodde jag i ett hus som låg precis vid skogen. Jag försökte att inte gå så långt från huset, men en gång vek jag av från min vanliga stig. När jag skulle vända tillbaka igen kände jag inte igen mig, jag visste inte alls åt vilket håll huset låg! När man är vilse känns varje minut som en panikartad evighet och efter att ha känt att jag yrat fram och tillbaka ganska länge ringde jag min sambo.

Jag behöll någorlunda lugnet när jag förklarade situationen. Min sambo brukade sucka över mig när jag inte hittade, det hände ju stup i kvarten och oftast var det inte så farligt. När jag nu beskrev hur det såg ut runt omkring mig blev han ändå förskräckt och gissade att jag irrat mig till en plats långt hemifrån. Han skulle inte komma hem förrän sent, men han trodde att han visste ungefär vart jag var.

”Det ska finnas ett hus där i närheten, se dig noga omkring.” bad han.

Jag gick upp på en liten kulle, jo mycket riktigt, där var ju ett hus mellan träden.

Vi drog en lättnadens suck.

Jag smög fram mot det lilla huset. Det såg bekant ut, lättnaden sköljde över mig. Nu visste till och med jag vart jag var!

Jag hade visst inte tagit mig så långt.

Jag stod och tittade på baksidan av våran vedbod!

Strax kunde jag ringa upp min sambo igen, från hemtelefonen.

Det blev en djup suck i andra änden…

Men glad i hågen har jag fortsatt med mina skogspromenader, och visst har jag tappat bort mig många gånger både före och efter detta. Men nu när jag har barnvagn med mig kan jag inte ge mig ut på några större äventyr utan får snällt hålla mig till vägarna, och lika bra är kanske det.

 Underbart att få promenera i skogen! Men numera håller jag mig till lite större vägar som denna.