Mina blåbärsbuskar verkar ta sig. Jag kan nog få en liten skörd redan i år, det trodde jag inte när jag höll på som bäst med att anlägga det lilla landet.

Det var inte meningen att jag skulle göra en blåbärs-rabatt. Numera är det inte mycket som jag gör spontant i trädgården, det finns en plan för det mesta, men när det såldes blåbärsbuskar billigt på nätet så kunde jag inte låta bli. Vilket vansinne att köpa dyra buskar i blomaffären när man kan fynda så billigt på nätet! Smidigt att slippa åka och få levererat hem till dörren också!

Egentligen ville jag väl bara ha nån buske, men när det blev billigare att köpa tre så gjorde jag det. Flera buskar gynnar pollineringen, det var ungefär det jag visste om blåbär.

Sen läste jag på och insåg att det skulle vara olika sorters plantor, inte flera av samma sort! Det satt långt inne, men sen åkte jag ändå till blomaffären och köpte två (dyra) plantor till.

Sen läste jag på mera och insåg att platsen jag hade valt hade helt fel jord. Blåbär trivdes absolut inte i lerjord!

”Jag gräver stora gropar och byter ut jorden mot rhododendronjord.” tänkte jag.

Så då åkte jag till blomaffären och köpte ett par (dyra) påsar med rhododendronjord.

Men att gräva i torr och hård lerjord var ett styvt jobb, så jag fick kalla in Pappsen och grävmaskinen. Nu hade jag fem stora gropar och mina påsar med rhododendronjord hamnade nånstans långt där nere i botten.

Som en kiss i Nilen.

Jag läste att ett bra trick för att få blåbärsbuskar att trivas var att plantera i jord, barr och kottar från skogen,  gärna på en plats där det redan växer blåbär.

Sent på kvällen när barnen sov hämtade jag en sån här stor plastlåda som man  brukar ha styckat kött i och slängde in spaden i bagageluckan.

”Gud hjälpe om någon ser mig nu.” sa jag till Pappsen där jag stod i mina pyjamasbyxor och fultröja, med träskor och håret på ända.

Ja, det kunde ju se lite suspekt ut, höll Pappsen med om. Att stå med en spade och gräva en grop mitt ute i skogen vid den tiden på dygnet. Särskilt när man såg lite wild and crazy ut och hade en köttlåda bredvid sig.

Men jag räknade krasst med att inte träffa någon.

Väl i skogen arbetade jag stressat och med hamrande hjärta. Jag kände mig skyldig. Nedfallna kottar och barr är kanske en sak, men får man verkligen ta med sig jord hem?

Det var svårt att gräva och jag blev svettig.

Jag hörde grenar som knäcktes.

”Det är ett rådjur.” intalade jag mig. ”Ingen går i skogen så här dags.”

Så när jag skulle plocka med mig några sista kottar dök han upp från ingenstans. Mannen på promenad.

Jag satt på huk i blåbärsriset, högröd i ansiktet, tittade under lugg och såg skyldig ut.

”Hej hej, är du ute med vovven?” ropade han.

”Eh, nä, inte precis.” mumlade jag skamset.

När han började se frågande ut och jag insåg att det såg ut som att jag satt och gjorde ett trängande behov reste jag mig tvärt.

”Jag plockar bara nedfallna kottar! Till min blåbär.” förklarade jag hastigt. Jag låtsades inte om alla spår efter att jag hade grävt.

Men mannen var trevlig och vi småpratade ett tag. Sen skumpade jag fram på skogsvägen igen, gjorde en ful-vändning medan ett par skogsmaskinsförare tittade på och for hem.

Ett antal dagar och tre skogsturer senare såg det fortfarande ut som en kiss i Nilen. Medan mina blåbärsplantor stod och såg allt mer trötta och ledsna ut åkte jag till blomaffären igen och köpte fler säckar med (dyr) rhododendronjord.

Nu var groparna  drygt halvfulla. Då slängde jag bara ner mina blåbärsplantor, fyllde upp med all täckbark jag hade hemma och avslutade projektet.

Det blev ingen vacker anläggning och täckbarken når fortfarande knappt inte upp till marknivå, men nu orkar jag inte lägga nån mer energi på de där rackarns plantorna.

Det skulle ju inte ens bli ett land från början.

Men nu minsann, nu verkar jag få lön för mödan! Nu är det blåbär på gång!

Ja, inte på det där billiga plantorna som jag så glatt fyndade, dom är det inte så mycket liv på, men jag får väl motvilligt erkänna att plantorna från blomaffären levererar desto bättre.