Jag har nästan jobbat i en vecka nu.

Redan.

Samtidigt känns det som att jag har jobbat i ett helt liv. Som att mammaledigheterna bara har varit nåt som flimrat förbi lite grand.

Det känns konstigt att vara på jobbet en så stor del av dagen och att plötsligt inte vara så mycket med barnen. Men mest konstigt är det att det inte känns så konstigt ändå. Det går så naturligt för oss alla i familjen. Det är svårt att förklara. Jag vill ju av hela mitt hjärta att det ska gå bra för mig på jobbet, bra för Pappsen med barnen och bra för barnen med Pappsen. Samtidigt har jag nästan skalat av min identitet nu under mammaledigheten till att ”bara” vara mamma. Och då blir det nästan som en liten kris när man upptäcker att man är utbytbar. Och jag blir nästan lätt förfärad över att jag går och pratar och jobbar och skrattar och finner mig väl tillrätta på jobbet utan att tänka på barnen hela tiden heller.

Nu är det ju sin egen pappa som barnen är hemma med så det är klart att det inte är så stor grej ändå, de är ju så klart vana vid honom. Det är mer att jag inte brukar vara ifrån dem så länge. Men jag känner att det var dags för oss att skifta roller nu. Det känns rätt att jobba nu och låta Pappsen vara hemma-man.

Idag ska jag inte gå och lägga mig 8.30 heller så kanske det känns som att dagarna efter jobbet blir lite längre med.

Helgen som bara swishade till.