Våra barn är det finaste vi har. Vi älskar dem över allt annat.

Hur tänker vi då när vi ger dem sina smeknamn? Varför är vi så benägna att uppkalla dem efter tarmgaser och liknande?

Lill-Fisen.

Prutten.

Mini-Skiten.

Va?? Hur kan det komma sig?

Det är väl inte särskilt passande?

Man ser sitt barn, överväldigas av kärlek och tänker ”Du är det finaste jag vet – jag kallar dig för… Fisen.”

Okej, jag är inte bättre själv. När Bäbisen kom kallade jag honom för Prutten. Nu har jag skärpt mig. Inte vill jag väl kalla min sötnos för PRUTTEN?

Min fina lilla son, han är värd det vackraste av namn.

Nu går han under det rörande, och ack så känslofulla, smeknamnet Hjärte-Pruttaren.