BAJS!

”Vill du ha ett glas med mjölk?”

”Näe, jag vill ha ett glas med BAJS!”

 

”Vad lastar du för nåt? Är det grus?”

”Näe, jag lastar BAJS!”

 

eller helt sonika (med fnitter i rösten):

”Mamma, du är lite BAJSIG!”

 

Barnet är helt inne i bajs-åldern! Det verkar som att det går en epidemi på förskolan där det mest fascinerande som finns just nu är ordet bajs. Det har pågått i några månader och min strategi har varit att inte göra nån stor sak av det, utan mest vänta på att det ska klinga av. Oftast brukar det göra det. Det känns som att hur man än hanterar barns olika faser, om man låter saker bero eller säger till på skarpen varje gång så ger det samma resultat, barn slutar med det när de känner sig klara med det. Överlag. Det finns ju så klart vissa saker som man inte kan acceptera att barn gör, som att de slåss och så, men annars försöker jag att välja mina strider. Om jag går omkring och ropar ”NEJ!” här hemma hela dagarna tror jag inte att han lyssnar på mig till slut ändå. Men det är svårt det där med barnuppfostring, riktigt svårt. Jag är inte konsekvent heller utan provar olika vägar hela tiden. Man är ju bara människa.

Jag har ändå från början klargjort att jag inte tycker att det är trevligt när man säger bajs (och att man inte får kalla andra personer för bajs), men med det sagt tror jag att det är enklast att se det roliga i det. Det kan ju bli en del dråpliga situationer, jag minns till exempel när ett av syskonbarnen var med på fik för ett antal år sedan och satt och hojtade:

”BAJSA I STAN! BAJSA I STAN!” under större delen av fikastunden. Det lät förstås inte så trevligt, med samtidigt var det väldigt komiskt!

Nu tänkte jag att jag skulle möta upp Barnets stora intresse genom att köpa en bok om bajs till honom. Kanske kan det få hans lystmäte stillat?

Eller kanske är han omättlig… men vi kan i alla fall få några trevliga lässtunder tillsammans under tiden.

bajsboken

Någon som har läst? Är den bra eller finns det någon annan man borde köpa?

 

Önskelista julen 2015

Julen närmar sig! Den har blivit så speciell igen. Det fanns några mellanår när man aldrig riktigt fick den där känslan i kroppen som man saknade från barndomens jular, men nu när man själv har barn så kommer känslan lite tillbaka. Man får uppleva glädjen i pepparkaksbak, julgran, pyssel och pynt på nytt med ett barns glädje. Det är så roligt! Och följa den olidliga väntan på tomten och på paket.

Eftersom jag själv längtar så mycket efter julen har jag hunnit prata en del om den med Barnet, om att den närmar sig. Det är kanske lite dumt, för det går inte en dag utan att han frågar om tomten kommer nu och om det inte är julafton snart. Det blir en lång väntan för en treåring!

Igår plitade vi i alla fall ner hans önskelista.

Han önskade sig bland annat tröska med hjul, tröska med band, traktor med hjul, traktor med band, timmerlastbil, timmerflak och en piltavla. Han har själv kommit på att han önskar sig en Pippi-docka också och det är bra för det vet jag redan att han kommer att få!

Själv försökte jag smyga in saker som gardiner och påslakanset också, men det avspisades raskt.

Däremot gick han med på målarpenslar. Jag tycker att det är roligt med saker som man kan leka med tillsammans (alltså saker som jag gillar att göra också) som att rita och måla eller bygga med lego. Lego är ju superkul för alla åldrar, och det är roligt när man kan göra saker ihop hela familjen. Jag längtar efter att kunna spela spel med barnen också, eller göra pyssel och baka utan att det blir helt kaos och man mest får bita ihop.

Det finns säkert mycket pyssel man kan göra med en treåring, bara att jag har dålig fantasi. Jag är tacksam för tips!

 

DSC_0133

Idag satte sig båda barnen med legobitarna. Kul när båda barnen kan leka med samma sak!

DSC_0135

Barnet leker att legobitarna är timmer som han lastar i ett hus.

DSC_0128

Och Lillan undersöker bitarna. Men hon saboterar mest, tycker Barnet.

 

Varför älskar alla Pippi idag?

Barnet är så förtjust i Pippi Långstrump! Han har precis fått en ny Pippi-film, ”Pippi på rymmen” (eller ”Pippi i rymden” som han envisas med att säga), och den skulle han nog kunna se från morgon till kväll om han själv fick bestämma!

Det känns som att alla ungar älskar Pippi idag. Hon är tuff, modig, stark och självsäker. En fantastisk liten flicka! Fast när jag var liten tyckte jag att hon var lite väl kavat. Jag föredrog den lite mer försynta Annika, och också Madicken.

Kanske känner barn idag igen sig mer i Pippi? Varje generation med barn blir ju mer ”kaxig” än den förra. Det är säkert till stor förskräckelse för många som menar att dagens föräldrar inte kan uppfostra sina ungar, men samtidigt tycker jag att det är fint att barn får en allt större roll i samhället. Barn FÅR ta plats idag. Det är en liten skillnad mot när min generation var liten och en stor skillnad mot när mina föräldrar var små.

Visst kan man komma med många pekpinnar till oss som är föräldrar idag, men det tycker jag att det är så många andra som gör. Jag känner mig jättedålig av att läsa alla artiklar om hur hemskt usla dagens föräldrar är, så det tänker jag inte ägna mig åt! Barndomen är ju så viktig och överlag tycker jag att dagens föräldrar är bra på att uppmärksamma och uppmuntra sina barn och att överösa dem med kärlek. Att låta dem vara små människor med starka viljor, en massa humör och nyfikenhet, högljudda, eller tystlåtna om de så vill – utan att försöka pressa in dem i en mall för hur man tycker att barn borde vara.

Så en stor eloge och klapp på axeln till alla mammor och pappor!

Vilken Astrid Lindgren-figur tyckte du bäst om när du var liten? Och om du har barn, har de någon favorit?

It´s a Heartache…

Det är verkligen inte mycket jag är ifrån barnen ännu. Tänk, när Barnet var nio månader började jag att jobba – nu är Lillan nästan åtta månader och eftersom hon fortfarande i princip helammas och bara kan sövas av mig så är jag rätt låst. Oftast tänker jag inte så mycket på det, men nu börjar det bli tråkigt att fortfarande tacka nej till allt som händer efter klockan 18 på kvällarna!

Men jag ska inte klaga, jag fick faktiskt till lite tid utan barnen häromkvällen och tog mig in till staden. Låt vara att det bara var till akuten eftersom jag hade så ont i bröstet, jag kände ändå frihetens vingar.

Jag vet inte riktigt vad bröstsmärtorna berodde på. Jag tänkte inte så mycket på det först, tänkte att det skulle dämpa sig om jag försökte varva ner och andas långsamt. Nu är det ju inte så lätt med två barn att bara gå och lägga sig på sofflocket i total tystnad och avslappning, men hur som helst höll smärtorna i sig till kvällen. Då fick jag ont i vänster underarm också, och om det var inbillning eller inte kan jag inte svara på, men till slut blev jag så orolig att jag ringde 1177 och där tyckte man att jag skulle bli skjutsad till akuten. Min snälla mamma kom och hämtade mig och så bar det iväg.

Sjukvården är toppen men jag gillar verkligen inte att åka till akuten. Det är inte ofta jag söker vård och jag kände mig mest generad, som att jag tar mig själv på jättestort allvar. Eller tänk om jag verkligen skulle få en hjärtattack, så fasligt förargligt!

Men man hittade inget på EKG och Troponin T och övriga prover man tog var också okej. Läkaren och jag trodde båda att det nog mest var kroppen som reagerade så på press och stress och så skyndade mamma och jag oss ut innan Lillan behövde ammas igen.

När jag väntade på min tur hade jag dessutom knackat på och berättat för sköterskorna att jag hade en bebis hemma som jag inte kunde vara ifrån för länge, och då lät en kille mig prata på hans tid. När jag så gick ut genom väntrummet och skulle trycka bort låset på ytterdörren ville jag vara lite artig tillbaka mot honom. Jag ropade ”Hej då!” samtidigt som jag tryckte jag på fel knapp och släckte lyset så att det blev becksvart i hela väntrummet. En snygg sorti.

Så här i efterhand tror jag mer att det bara var en muskel, ett muskelfäste eller nåt som värkte. Värken avtog men höll ändå i sig i flera dagar, och gjorde väldigt ont när jag skrattade.

Nu känns det inte något, men jag är ändå glad att jag sökte vård. Hur fånigt den än känns att ta plats så ÄR det ju så viktigt att kolla upp saker som man misstänker inte står rätt till.

PS. Jag ska aldrig mer göra narr över Pappsen och hans ångest när han är sjuk. Man blir rätt ynklig, faktiskt.

DS. Fast då räknar jag inte ”förkylning” som sjuk.

DS 2. Och inte ben som somnar heller.