Nu är det dags att ta farväl av det gamla huset. Det gör jag med en liten klump i halsen. Vi har trivts väldigt bra där, precis intill skogskanten och allt som har hörts i trädgården har varit fågelsång. Men det som egentligen är jobbigt är att det är Bäbisens allra första hem som vi lämnar.

Här gick jag med min stora mage och kände Bäbisens rörelser. Här kom vi hem från BB, tafatta och nervösa med våran nya familjemedlem.

Världens finaste Bäbis i magen

Här gick vi varv efter varv runt i huset för att trösta och lugna lilla Bäbisen när han hade ont i magen eller när han inte kunde sova.

Här har vi sett hans första leende, lyssnat till hans allra första skratt.

Idag torkade jag bort hans handavtryck från spegeln i hallen. Där har vi stått så många gånger och busat med varandra och han har skrattat av förtjusning slagit med händerna mot glaset.

Det kommer vi aldrig mer att göra.

Idag skurade jag sovrummet där vi tillbringade de första nätterna med täta amningspass och där vi förvirrade vaknade av ilskna barnskrik. Och nätter på senare tid där vi vaknat av Bäbisens mjuka joller och av en len hand som försökt att stryka oss över kinden.

Här har vi delat den första tiden med dig.

Det enda spår som fanns kvar av Bäbisen idag var en av hans små strumpor som blivit glömd under sängen.

En strumpa som saknar sin Bäbis.

Den såg så liten ut där den låg. Så ensam utan sin Bäbis.

En ensam och glömd liten strumpa i Bäbisens allra första hem.

Jag lät den ligga kvar, den fick Pappsen städa bort.