Ett litet livstecken! Det har varit lite mycket på hemmafronten så bloggen har fått vila i några dagar.

Det har hänt en del sen sist. En rolig sak är att jag blivit ett år äldre!

Jag fyllde år i måndags men firades i helgen.

Tyvärr har jag inte fått nåt paket av Pappsen än. Jag väntade hela dagen och när jag gick och la mig på självaste Föllsedagen kunde jag inte bärga mig längre utan frågade om han hade köpt nån present.

”Ja, det har jag. Jag ville bara se om du skulle säga nåt.” svarade han.

Han har en sån romantisk ådra, Pappsen! Han vet hur man får en kvinna att känna sig värdefull. Han hade beställt nåt men det har inte kommit än.

Men till hans fördel så köpte han vackra rosor till mig.

Ljuvliga!

Och åh, ett kort också!

Det är det bästa av allt! En handskriven kärlekshälsning från djupet av lilla hjärteroten! Nu ska vi se vad han har diktat ihop.

Ehh, nåja… Ett kort ändå. Tack fina Pappsen!

Så nu är jag 31 år.

Det är en prima ålder!

Jag känner mig inte ett dugg tantig som man som barn trodde att 31-åringar skulle känna sig. Näh då! Jag är fortfarande pigg och vital men dessutom klok och förståndig och trygg i mig själv.

Lite så här.

Visst är det härligt? Som ung kvinna oroar man sig så mycket för att duga och för att passa in, vara söt och duktig, att det krävs några år innan man är avslappnad i sig själv och vet att man duger.

Jag tror inte att det är riktigt detsamma för karlar. Det manliga väsenet är ju inte riktigt lika komplicerat som det kvinnliga. De tar saker mer för vad de är utan att krångla till det.

Fast jag hittade en skylt som passar för dem också.