Det är mycket stök i köket nu när det lackar mot jul! Det bakas och griljeras, kokas och steks så svetten sprutar!

Hos mig alltså. För Pappsen är det som vilken vanlig dag i köket som helst.

Oftast står han rakt upp och ner och pratar, tuggar och mal, fast han har fått en uppgift.

”Hjälp till här.” säger jag.

Och då tystnar han äntligen och kommer fram till mig.

För att hjälpa till?

Nej då, nu börjas det. Nu ska det KRAMAS!

Det verkar inte finnas något som gör en karl så kramsjuk som att se sin käreste stå vid diskbänken eller vid spisen. Då hänger han på ryggen på mig som en blöt tubsocka och inte släpper han för att jag behöver flytta mig, nej han släpar med mellan kylen och spisen och tillbaks igen. Som om man inte var tillräckligt stressad över att såsen bränner fast så ska man bogsera en stor och kelsjuk karl också.

Jag berättade detta för ett par kompisar vi hade hemma förra helgen. De skrattade gott. Sen hjälpte tjejen till att plocka in och hon hann bara sätta folie över salladen så kom hennes karl tassandes, låste sig fast runt ryggen på henne och släpade med ett lyckligt leende efter till kylen.

Det är ändå skönt att jag inte är ensam om detta.