En trevlig prick!

Säga vad man vill men jag är verkligen en artig prick, trevlig ut i fingerspetsarna.

Idag var jag nere i jordkällaren för att hämta en kruka. Jag gick där i godan ro i halvmörkret, pratade lite för mig själv och kanhända släppte jag väder. Då tycker jag mig se något fladdra till i ögonvrån och vänder mig hastigt om. Kanske står där en psykopat med en yxa??? Eller har någon av Pappsens kompisar gömt sig där för att skrämmas?

Medan jag vänder mig om tar jag på mig ”Lätt förvånad men inte arg”-ansiktet. Det har en min som säger ”Oj, vad rädd jag blev, men lite kul ändå, hihi”.

Bakom mig stod…

…nä, det var ingen där. Nada personada.

Men jag blir så trött på mig själv. Om det verkligen hade varit en mördare eller någon av Pappsens kompisar – hade de då inte gjort sig förtjänt av ”Nu är jag förbannad, här har du en rak höger”-minen istället?

Jo, det kan man tycka!

Visst är det konstigt att artigheten sitter så djupt inpräntad?

DSC_0001 - Kopia

Nämen, låg du här och lurpassade? Aja baja! Fast visst ser jag snäll ut?