Så här i renoveringstider har jag varit tvungen att besöka Sveriges Tråkigaste Varuhus flera gånger. Jag brukar annars sitta kvar i bilen när Pappsen går in på Biltema men nu när jag haft ärenden i stan har jag alltid fått med mig en lista av Pappsen på saker som måste handlas där. Usch, usch, usch…

Fast jag kan erkänna att det ändå kändes ganska gott första gången som jag rak i ryggen stövlade in där och nonchalant knappade in serienumren på en av deras datorer. Som någorlunda ung tjej kan jag säga att jag fick många uppskattande blickar från det övriga klientelet.

Ja, kanske inte direkt så att jag såg någon som tittade på mig men det kan man nog ändå räkna ut.

När jag sen letat mig fram till första anhalten på listan så sjönk ryggen ihop och jag kände mig inte alls så ungdomlig och fräck längre.

Jag hade bett Pappsen att städa toaletten och då slutar det alltid på samma sätt. Han bestämmar att vi ska köpa nya toalettsitsar så att det ska bli mer lättstädat för honom. Så – två stycken toalettsitsar! Det borde väl egentligen inte vara så genant att köpa men jag kände mig både tiltad och nollad när jag till allmän beskådan blev tvungen att kånka runt på två toalettsitsar. En under vardera armen! Jag ville bara ut fort som ögat.

Eftersom jag knappt inte följt med Pappsen in nån gång var det lite svårt att hitta utgången. När jag till slut röd i ansiktet hittade kassan (bara en öppen) hade jag med mitt nervösa sicksackande och med min skrymmande last täppt till gången så bakom mig gick ett litet lämmeltåg av karlakarlar. De hade gott om tid på sig att beskådada min hukande rygg och mitt gods som i maklig takt tog sig framåt på rullbandet.

Usch, så går det när man ber Pappsen att städa toaletten. Än har han inte fått ändan ur vagnen. Han väntar väl på att jag ska ge efter och städa men det tänker jag inte göra! Jag städade ju så ivrigt innan vi flyttade in men sen användes toaletterna flitigt av alla åskådare och hjälpredor till renoveringen så då tyckte jag att det var Pappsens sak att göra rent efter dem.

Tyvärr missade jag i stressen att ta med fästen till sitsarna så de ligger bara löst ovanpå. Det är fasligt läskigt när man ska sätta sig och toasitsen kanar iväg åt än det ena och än det andra hållet och det slutar med att man hamnar med låret på ringen ändå.

Fast det är bra för Pappsen. Det innebär att han i stort sett inte behöver städa ringen heller eftersom jag vid det här laget har gnidit in det mesta av åskådarnas efterlämningar i mina lår.

Kanske kan jag lika gärna städa ändå?

Nej. Skam den som ger sig.

Toasitsen. Observera stenplastmattan i bakgrunden som för tankarna till en klippstrand en varm dag i juli.