Nu tror jag att jag har kommit på det!
Varför man (även jag) så gärna kallar sitt barn för saker som egentligen inte är särskilt vackert, till exempel för Fisen och Prutten.
För faktiskt – vad slår en barnfis? Finns det något gulligare?
Ett litet barn som sitter i sin barnstol, tittar på dig och ler. Så lutar det sig fram , fyrar av ett ännu bredare leende samtidigt som det släpper en hög fis. Så sött! Det är så att man får kramp i mammahjärtat!
Eller ett barn som sitter och plockar med något samtidigt som det pruttar utan att röra en min. Fantastiskt!
Bara ett barn kan släppa så underbara fisar!


