Karlar må klaga och sucka högljutt över att vi kvinntimmer shoppar, hänger på modesidor på nätet och inte håller i pengarna, men vem är egentligen den mest köptokiga i familjen?

Ja, inte är det kvinnan.

Och inte heller barnen.

Det är mannen som ska ha de senaste tekniska prylarna, lulllull till bilen, verktyg och allehanda mackapärer. Och då får det kosta!

”Ny duschtvål??” säger mannen och himlar med ögonen inne på Rusta. ”Har du inte redan en tvål hemma?” fortsätter han och tittar sig omkring eftersom han här känner att han var lite rolig och hoppas att nån annan i affären hört honom.

När han märker att de uppskattande blickarna från övriga shoppare uteblir suckar han ändå teatraliskt och tänker att det nog ändå kan bli en god historia att dra på nästa träff med vännerna. Frugan som inte kan hålla i pengar!

När kvinnan i all hast köpt duschtvål, tvättmedel och wettexdukar går färden till Biltema och sen väntar en lång inspektion av hyllorna på Jula. Sticksåg, strålkastastare till videokameran och fjärrstyrda eluttag är ju ett måste, enligt mannen. Och radiostyrd helikopter likaså. Ja, eller kanske inget måste men det är fränt och det väger också tungt.

Fast mannen använder ju i alla fall sina saker flitigt.

Ja, åtminstone precis i början. Då ska hela familjen engageras och lovorda sticksågen och imponeras över mannens oväntade skicklighet med den radiostyrda helikoptern.

Fast efter ett par dagar har mannen återigen hamnat i det lätt apatiska tillstånd man får av att läsa för många annonser på blocket att de nya prylarna fallit i glömska.

Ja, en olycka kommer sällan ensam.

Min systemkamera funkar inte som den ska och jag tänkte köpa nya grejer till den när skattepengarna kommer, och nöja mig med mobilbilder så länge.

Nu har bärbara datorn pajat, den som jag brukar blogga på. Eftersom jag har svårt för att skriva och redigera foton på mobilen tänkte jag sparka liv i stationära datorn men då funkade inte den heller! Inte ens Pappsen och hans allt hårdare smällar på hårddisken fick liv i den.

Nu hoppas jag bara att jag får igång bärbara datorn så jag kan rädda de foton jag ännu inte hunnit göra backup på.

Fast lite handikappad blir jag i bloggandet.

Så att ni vet. Men jag ska se till att få ur mig några inlägg då och då i alla fall. 🙂

Det finns vissa som hävdar att jag har tunnelseende när jag kör bil!

Det är befängt! Att jag inte är så bra på dragläge, backning och såna saker kan jag raskt erkänna, men jag är i alla fall en mycket observant bilförare. Ögonen spanar stadigt av vägbana och ytterkanter, ständigt beredd och risksökande.

Igår sålde Pappsen en av ful-bilarna. Jag var ombedd att hämta honom vid macken om det blev affär men när han ringde sa han att han skulle börja promenera hemåt.

Barnet och jag for snällt ut i andra ful-bilen för att hämta upp vår glade Papps. ”Pappa!” ropade vi när vi körde. ”Nä, ingen Pappa.” svarade vi medan vi spanade efter honom. ”Pappa!” fortsatte vi utan resultat.

Pappsen gick längs landsvägen när han såg oss komma. Eftersom jag inte saktade in började han vifta med armarna. När jag åkte förbi tänkte han att jag skämtade och snart skulle komma tillbaka.

Vi var vid macken när han ringde. Då trodde han fortfarande att jag på något vis skämtade….

Och ja, vad ska jag säga? Jag blev faktiskt lite rädd för mig själv. Okej om jag hade suttit och tänkt på annat men nu tittade jag ju verkligen efter honom och där stod han vid vägkanten och viftade och ändå såg jag honom inte!

Och jag är glad att inte Pappsen klev ut i vägbanan som han nästan tänkte men när han såg mig ratta bilen i full fart samtidigt som jag satt och hojtade så vågade han inte riktigt det.

Puh!

Nu är i alla fall fin-bilen tillbaka så nu tar jag nya tag med den!