Jag fick tag på jobbet sen häromdan så nu är jag mammaledig en månad till, så skönt!!! Det där med att dela lika på föräldradagarna var mycket mer viktigt innan jag själv blev mamma. Nu vill jag bara suga ut så mycket jag kan ur den här karamellen.

Chefen frågade förstås om allt var bra. ”Ja NU är det bra. Nu när han inte skriker så mycket.” svarade jag som alltid. Jag verkar ha nån form av tourettes som gör att jag måste tala om för alla att han har skrikit mycket. Sen underlåter jag alltid att säga att det är för att han har haft så ont i magen, det tror jag att folk ska räkna ut själva. Fast istället de brukar titta på mig som ”Snälla nån, förstod hon inte att bebisar skriker?” Jag måste sluta med det.

Sen bad hon om B:s sista siffror. Som jag förstås kan! Men i det läget kom jag bara ihåg att det var något på 13. ”Men Gud, det kan jag ju egentligen… men det är nåt på 13 i alla fall… jag borde kunna det men det är i alla fall nåt med 13…” rabblade jag medan jag rotade runt efter B:s kort från BVC. För att lätta upp stämningen passade jag på att säga att jag inte alltid kan mitt eget personnummer när folk frågar. Hoppsan, kommer detta att användas mot mig i kommande lönesamtal?? (”Vasa!? Löneförhöjning? Du som inte ens vet vad du har för personnummer! Nej, här ska det till en rejäl sänkning!”) Till slut fick vi lägga på så lovade jag att skicka ett mejl när jag hittat kortet. När jag sen loggat in på försäkringskassan för att läsa personnummret skrev jag ett kortfattat mejl. Jag valde att inte kommentera avsaknaden av 13.

På det stora hela tyckte jag ändå att det var ett lyckat samtal. B skrek nämligen bara en enda (1) gång.

B:s kort från BVC