Det är inte så att man aldrig får komplimanger för sitt utseende längre. (Ja, det är väl inte så att de duggar tätt heller…)
Fast det tråkiga med komplimangerna numera är att de oftast avslutas med ett ”…för att…”
”Jo, men du ser ju bra ut… för att vara 32 år.”
”Du är ju rätt fräsch… för att ha fött två barn.”
Man är liksom aldrig bara snygg.
Ändå känner jag mig nöjd. Det känns som att jag äntligen har fått min kropp tillbaka!
Inte som att jag har gått ner alla gravidkilon eller så, det har jag visst inte. Det sitter en krans runt magen som nickar ivrigt när jag säger något viktigt.
Eller när jag går fort, eller hur det är?
Men jag känner mig ändå lätt och smidig igen. Jag mår bra. Det är skönt att slippa gravidbesvär och allt jobbigt efter en förlossning.
Jag kan dricka kaffe igen och jag får dricka vin och äta mögelost om jag vill.
Relativt nyförlöst begav jag mig till systemet. Det var inte muntert. För första gången nånsin fick jag inte visa leg, och jag som ser så ung ut (för min ålder). Så idag gjorde jag en ansiktsmask och la ett par gurkskivor över ögonen. Det blev fridfullt i flera sekunder.
Sen började Barnet klättra på mig
”Inte gurka! Mamma, inte gurka! Inte ögonen! Inte gurk-linser”
Och sen började Lillan skrika också.
Nu när jag tittade mig i spegeln blev jag ändå full av beundran över resultatet.
”Fin hy” bedömde jag. ”Ser ung ut, kanske 27,” kisade jag där i skumrasket i hallen. ”Och då är jag ju ändå 32 år och tvåbarnsmamma,” la jag belåtet till.
Jag gick gick ut till Pappsen i garaget. Han såg glad ut och gjorde tumme upp.
”Han ser det också.” insåg jag.
”Du tycker att jag är snygg.” konstaterade jag och i mysbyxor med häng och håret kladdigt av bebiskräks lutade jag mig lojt mot dörrposten.
Pappsen frustade till.
”Nä hä hä,” gnäggade han. ”Fast det går bra här ute.” sa han.
Jag gick raskt in igen.
”Den där Pappsen borde veta hut.” mumlade jag.
Kransen runt magen nickade ivrigt.