Vi är ganska duktiga på att ta foton idag. I och med att man har kamera i mobilen är man nästan alltid redo att ta en bild när andan faller på. Det är skillnad mot förr när man kanske bara hade en kamera per familj och när rullen var full så framkallade man alla foton och satte in i ett album. Ordning och reda!

Nu fotar Pappsen och jag med varsin mobil, med ipaden och med systemkameran. De flesta foton är bara ögonblicksbilder som är till för Instagram, Facebook eller snapchat. Och vi tar MÅNGA foton. Har man barn blir det 1000-tals foton på ett år bara på dem. Skulle man hålla på och framkalla alla så skulle man snart ha ett helt rum med bara fotoalbum – och de flesta foton är inte ens värda att framkalla. Samtidigt saknar jag fotoalbum och jag skulle vilja ha foton på barnen sparade på nåt fint sätt.

Men för mig har det här med fotohantering blivit lite ångestladdat. Vi har så otroligt mycket foton och de ligger huller om buller sparade på olika datorer, utbrända på skivor och i våra mobiler. Det har blivit ett för stort projekt för att jag ska orka ta tag i det. Men nu har Pappsen och jag i alla fall kommit en bit på väg genom att skaffa lagring på molntjänst. Nu ska vi spara alla foton på ett säkert ställe i cyberrymden och vi frigör också utrymme i mobilerna.

Hur gör ni med era foton? Hur lagrar ni dem och framkallar ni fortfarande?

Jag har inte framkallat foton på flera år men jag har gjort några fotoböcker, bland annat denna på Barnets första år. Antar att jag borde göra en för Lillan också…

Nu är jag igång och pendlar igen då! 12 mil om dagen betar vi av, bilen och jag på jobbdagarna. Det är väl som det är, när man absolut vill bo på landet så får man kanske räkna med att det kan bli lite restid när man ska nånstans. Man är verkligen beroende av körkort när man bor som vi gör, särskilt som bussturerna blir allt färre samtidigt som serviceutbudet på landsbygden minskar i stadig takt. Man får vara glad att man tog det där körkortet en gång i tiden!

Men lite ovan är jag allt bakom ratten nu när jag inte kört så långa sträckor. Numera trivs jag bäst i lite lägre hastigheter och jag kan inte så mycket som peta på stereon utan att hamna ur kurs. Och ligger jag bakom någon vågar jag inte dra på vindrutespolningen eftersom jag så lätt blandar ihop den med helljuset. Men så har det i och för sig alltid varit. Vissa saker lär man sig visst aldrig!

Fast jag har faktiskt provat att gå in på Körkortskolan för att kolla hur illa det var och om jag behövde fräscha upp mina teorikunskaper i trafiken. Men det verkar som att det mest är handhavandet av bilen som jag inte klarar av så bra, som dragläge och att låta bli att blända folk med helljuset och så då. Men det skadar ju aldrig att läsa på och hålla sig uppdaterad.

Prova du med och se om det är något du behöver fräscha upp!

Jag har nästan jobbat i en vecka nu.

Redan.

Samtidigt känns det som att jag har jobbat i ett helt liv. Som att mammaledigheterna bara har varit nåt som flimrat förbi lite grand.

Det känns konstigt att vara på jobbet en så stor del av dagen och att plötsligt inte vara så mycket med barnen. Men mest konstigt är det att det inte känns så konstigt ändå. Det går så naturligt för oss alla i familjen. Det är svårt att förklara. Jag vill ju av hela mitt hjärta att det ska gå bra för mig på jobbet, bra för Pappsen med barnen och bra för barnen med Pappsen. Samtidigt har jag nästan skalat av min identitet nu under mammaledigheten till att ”bara” vara mamma. Och då blir det nästan som en liten kris när man upptäcker att man är utbytbar. Och jag blir nästan lätt förfärad över att jag går och pratar och jobbar och skrattar och finner mig väl tillrätta på jobbet utan att tänka på barnen hela tiden heller.

Nu är det ju sin egen pappa som barnen är hemma med så det är klart att det inte är så stor grej ändå, de är ju så klart vana vid honom. Det är mer att jag inte brukar vara ifrån dem så länge. Men jag känner att det var dags för oss att skifta roller nu. Det känns rätt att jobba nu och låta Pappsen vara hemma-man.

Idag ska jag inte gå och lägga mig 8.30 heller så kanske det känns som att dagarna efter jobbet blir lite längre med.

Helgen som bara swishade till.

Så.

Ni tror säkert att jag har haft massor av kul för mig nu i sommar så att det är därför jag inte har hunnit blogga. Och kul saker har jag ju gjort men mest har jag gått här hemma och träskat.

Dag in och dag ut. Småbarnslivet har aldrig krävt så mycket tid av mig som nu, känns det som. Nu är det två illbattingar som kladdar och skräpar ner och stökar till och som vill ha hjälp och uppmärksamhet och tid av mig. Jag städar, dammsuger kattsand och smäller flugor. That´s it. Där har ni mig.

Och så är det ju, men det är svårt att hinna med så mycket annat. Helst skulle man väl vara hemifrån jämt så vi slapp stöka till det, men istället går jag och städar och träskar dagarna i ända. Ändå har hemmet aldrig sett mer ostädat ut än vad det gör numera! Lite nedbrytande faktiskt.

Jo, kattsand ja. Vi har skaffat en kattunge som heter Måns och som är vansinnigt söt och snäll. Ungarna älskar honom!

En av Måns favoritplatser i trädgården

Nämen, här ser man lite av min japanska lönn. Så vacker!

Och eftersom ni kände att ni ville se mer av den japanska lönnen har jag som av en händelse en bättre bild här.

Och Matilda då?

Jo, hon är ständigt trakasserad.

Men det går rätt bra ändå mellan katterna.

Idag kan man dessutom säga att nedräkningen till min jobbstart gick in i ett nytt skede eftersom det bara är en vecka kvar nu. Jag börjar på torsdag nästa vecka. Om man brukar ha söndagsångest efter en helg så vet jag inte riktigt vad man ska säga när man inte har jobbat på 1,5 år. Visst kan det väl vara skönt att göra nåt annat än att smälla flugor och dammsuga kattsand, men nu när jag bara gör det om dagarna har jag fått för mig att det är det enda jag kan! Sa jag att det var nedbrytande att gå hemma?

Jaja, ungarna är det finaste som finns och hemmet är min bästa plats. Så värre än så var det inte ändå.

Nu när jag är lite inne i somriga recept finns det ännu ett som jag gärna delar med mig av. Min bästa foccacia! Både Pappsen och jag älskar focaccia och eftersom vi bara göra denna på sommaren blir det mycket sommarkänsla i den. Ofta har vi den som tillbehör när vi bjuder på grillat. Det är lite kul för varje gång vi bjuder på focaccia, om det så är till ett sällskap på två personer eller på tio personer, så är det alltid EN person som fastnar för det och tar om och tar om. Roligt!

Fyllningen går att variera precis som man vill. Ofta har man olivolja, flingsalt och rosmarin. Jag gillar att göra den lite matigare, men ändå medelhavsinspirerad, som med fetaost, oliver och tomater. Focaccia kommer ju ändå från Italien! Extra sydländsk touch tycker jag man får om man använder en del durumvete i degen.

Deg:
50 g jäst
6 dl mjölk
0,5 dl olivolja
2 tsk salt
250 g durumvetemjöl
500-600 g vetemjöl

olivolja, flingsalt

Förslag på fyllning:
fetaost
gröna och/eller svarta oliver
körsbärstomater/soltorkade tomater
rosmarin/basilika/oregano

Gör så här:
Smula jästen i en bunke.
Värm mjölken till fingervarmt.
Häll mjölken över jästen och rör ut.
Tillsätt salt, olja, durumvete och det mesta av vetemjölet.
Arbeta ihop degen tills den känns smidig och fin.
Jäs under bakduk i 40 minuter.

Olja en långpanna med olivolja. Slösa gärna på oljan!
Platta och tryck ut degen i långpannan.
Låt jäsa under bakduk i cirka 30 minuter.
Sätt ugnen på 200 grader.

Gör en massa hål i degen genom att trycka ner fingrarna. I hålen trycker du ner fyllningen. Ringla över mycket olivolja. (Det gör inget om det blir hål över utan fyllning, det blir gott med bara olivolja som rinner ner i.) Pensla gärna ut olivoljan så att den täcker brödet ordentligt.
Strö över flingsalt och örter. Slösa gärna på flingsaltet också.

Grädda brödet i nedre delen av ugnen i cirka 20 minuter.

Jag brukar försöka föra över brödet till ett galler ganska snart så det inte bli fuktigt. Sen kan det svalna lite under bakduk innan du skär upp det i bitar.

   
 
Om det bara är Pappsen och jag som ska äta brukar jag halvera receptet och köra i en vanlig gratängform. 

Fast det är bra gott till morgonkaffet också om det blir några bitar över.

Mina blåbärsbuskar verkar ta sig. Jag kan nog få en liten skörd redan i år, det trodde jag inte när jag höll på som bäst med att anlägga det lilla landet.

Det var inte meningen att jag skulle göra en blåbärs-rabatt. Numera är det inte mycket som jag gör spontant i trädgården, det finns en plan för det mesta, men när det såldes blåbärsbuskar billigt på nätet så kunde jag inte låta bli. Vilket vansinne att köpa dyra buskar i blomaffären när man kan fynda så billigt på nätet! Smidigt att slippa åka och få levererat hem till dörren också!

Egentligen ville jag väl bara ha nån buske, men när det blev billigare att köpa tre så gjorde jag det. Flera buskar gynnar pollineringen, det var ungefär det jag visste om blåbär.

Sen läste jag på och insåg att det skulle vara olika sorters plantor, inte flera av samma sort! Det satt långt inne, men sen åkte jag ändå till blomaffären och köpte två (dyra) plantor till.

Sen läste jag på mera och insåg att platsen jag hade valt hade helt fel jord. Blåbär trivdes absolut inte i lerjord!

”Jag gräver stora gropar och byter ut jorden mot rhododendronjord.” tänkte jag.

Så då åkte jag till blomaffären och köpte ett par (dyra) påsar med rhododendronjord.

Men att gräva i torr och hård lerjord var ett styvt jobb, så jag fick kalla in Pappsen och grävmaskinen. Nu hade jag fem stora gropar och mina påsar med rhododendronjord hamnade nånstans långt där nere i botten.

Som en kiss i Nilen.

Jag läste att ett bra trick för att få blåbärsbuskar att trivas var att plantera i jord, barr och kottar från skogen,  gärna på en plats där det redan växer blåbär.

Sent på kvällen när barnen sov hämtade jag en sån här stor plastlåda som man  brukar ha styckat kött i och slängde in spaden i bagageluckan.

”Gud hjälpe om någon ser mig nu.” sa jag till Pappsen där jag stod i mina pyjamasbyxor och fultröja, med träskor och håret på ända.

Ja, det kunde ju se lite suspekt ut, höll Pappsen med om. Att stå med en spade och gräva en grop mitt ute i skogen vid den tiden på dygnet. Särskilt när man såg lite wild and crazy ut och hade en köttlåda bredvid sig.

Men jag räknade krasst med att inte träffa någon.

Väl i skogen arbetade jag stressat och med hamrande hjärta. Jag kände mig skyldig. Nedfallna kottar och barr är kanske en sak, men får man verkligen ta med sig jord hem?

Det var svårt att gräva och jag blev svettig.

Jag hörde grenar som knäcktes.

”Det är ett rådjur.” intalade jag mig. ”Ingen går i skogen så här dags.”

Så när jag skulle plocka med mig några sista kottar dök han upp från ingenstans. Mannen på promenad.

Jag satt på huk i blåbärsriset, högröd i ansiktet, tittade under lugg och såg skyldig ut.

”Hej hej, är du ute med vovven?” ropade han.

”Eh, nä, inte precis.” mumlade jag skamset.

När han började se frågande ut och jag insåg att det såg ut som att jag satt och gjorde ett trängande behov reste jag mig tvärt.

”Jag plockar bara nedfallna kottar! Till min blåbär.” förklarade jag hastigt. Jag låtsades inte om alla spår efter att jag hade grävt.

Men mannen var trevlig och vi småpratade ett tag. Sen skumpade jag fram på skogsvägen igen, gjorde en ful-vändning medan ett par skogsmaskinsförare tittade på och for hem.

Ett antal dagar och tre skogsturer senare såg det fortfarande ut som en kiss i Nilen. Medan mina blåbärsplantor stod och såg allt mer trötta och ledsna ut åkte jag till blomaffären igen och köpte fler säckar med (dyr) rhododendronjord.

Nu var groparna  drygt halvfulla. Då slängde jag bara ner mina blåbärsplantor, fyllde upp med all täckbark jag hade hemma och avslutade projektet.

Det blev ingen vacker anläggning och täckbarken når fortfarande knappt inte upp till marknivå, men nu orkar jag inte lägga nån mer energi på de där rackarns plantorna.

Det skulle ju inte ens bli ett land från början.

Ja, inte på det där billiga plantorna som jag så glatt fyndade, dom är det inte så mycket liv på, men jag får väl motvilligt erkänna att plantorna från blomaffären levererar desto bättre.

Det känns som att sjukdomarna som brukar härja på vårvintern inte riktigt har släppt sitt grepp än. I helgen har vi brottats med både magsjuka (Barnet och jag), förkylning (Lillan) och nån slags mycket svår förkylningsinfluensa (Pappsen, kan vara manlig förkylning också).

Man kan inte nog beklaga sig över hur jobbigt det är att vara sjuk som mamma, när man har barn som man måste orka ta hand om också. Även om barnen är sjuka har de en tendens att vara lika rastlösa som vanligt, bara mer gnälliga. I alla fall mina barn. Och försöker man lägga sig ner i soffan tycker barnen att det är jättekomiskt och ser det som en signal för bus. Så med huvudvärk, illamående och ont i magen får man ett barn som slår en kudde i huvudet på en bara för att det är kul och en som studsar på magen i hopp om att man ska riva av Prästens lilla kråka.

Samtidigt kan Pappsen ligga ostörd i andra soffhalvan och stolt framföra att han lyckats läsa ut en bok på bara ett dygn. Jaha, grattis. Själv slutade jag i min bok efter ett par sidor eftersom Barnet ständigt avbröt och ville fråga nåt och Lillan bara försökte sno boken och slå ihop den.

Ja, de är roliga de små trollungarna.

Dessutom är det lite typiskt att vi blev sjuka nu eftersom jag hållit Barnet hemma från förskolan bara för att vi skulle slippa magsjuka och annat trams! Kanske beskyller man förskolan lite väl lätt så fort barnen är sjuka? Få människor är väl så noga med hygienregler och karantän som småbarnsföräldrar! Man törs ju inte annat i rädsla att bli uthängd på Facebook eller nåt… Och det är väl bra.

(Det är lite samma syndrom som att jag knappt vågar lämna barnen i bilen två minuter med alla rutor öppna en kall och blåsig höstdag. Inte för att jag tror att det är nån fara för barnen, men man ser liksom det där Facebook-drevet framför sig.)

Det kom ett välbehövligt regn igår som kanske kan ge trädgården en extra skjuts. Just nu har rosorna börjat slå ut. Som jag har längtat! Tyvärr är det mycket elände på dem i år, barkfläcksjuka, mängder av bladlöss och larver som rullar ihop bladen.

Men Stanwell perpetual vid staketet växer och trivs och äntligen doftar det rosor när man kommer till huset!

Stanwell perpetual

Min Winchester cathedral har en svår plats i våran torra slänt, så jag är glad att den troget blommar, även om den i princip inte har växt något sen jag planterade den.

Winchester cathedral ska blomma med vita blommor men ibland kommer anlagen från dess mamma-planta, Mary Rose, fram och då kan en del kronblad bli rosa. I år fick jag en helt rosa blomma. Det är lite festligt med olika färg på samma buske!

Winchester Cathedral

I höstas skaffade jag just en Mary Rose också. Jag hade två bråkiga mynta-liknande blommor på vardera sidan om växthuset, så jag bytte ut en av dem till en ros för att det inte skulle se så vilt ut.

Mary Rose

Stora vackra blommor

Jag visste precis att jag ville ha just den färgen på rosen, en lite tuff och stark rosa färg, men jag hade inte tänkt på att den skulle matcha bladen på mini-kiwin så bra!

På ena sidan av växthuset växer mini-kiwi. De har så snygga blad och den rosa färgen syns mycket mer nu när den har fått sällskap av en rosa ros!

Inne i växthuset har jag som vanligt sallad och dill. Det blir tidig skörd och jag slipper insekter på dem. Dessutom har jag tomatplantor och i år provar jag också att ha gurkan i växthuset. Så länge man har dörren öppen så att pollinerare kan komma åt ska det gå utmärkt.

Av tre utlovade bänkar som Pappsen skulle snickra åt mig så blev det en. Men jag är glad över den! Här växer två olika sallader och ruccola. Tanken är att jag ska täcka med fiberduk mot insekter, men jag tycker att det är så snyggt med bladen, så jag har inte kommit mig för än.

Det är många perenner som blommar i trädgården nu, men trots sin enkelhet tycker jag att jättedaggkåpan är bland de snyggaste! Jag har gjort rum för några plantor i min så kallade flagg-rabatt och det ångrar jag inte!

Nu har jag dessutom fått ännu en ros identifierad! Vi hade en ros när jag var liten som vi kallade för Tjällmo-rosen eller Mormors-rosen, eftersom den från början kom från min mormors trädgård. Den delar snällt med sig av rotskott och jag fick ett par av min moster i somras. De skotten blommar inte ännu, men jag fotade samma ros hos min mamma idag. Jag misstänkte att det var en Blush Damask vilket också Svenska Rosensällskapet kunde bekräfta nu. Roligt!

Blush Damask som är vanlig i gamla trädgårdar.

Vacker och härdig med överhängande grenar och fin doft.

Den sägs vara extra vanlig här i trakten.

När jag förra sommaren skrev på bloggen att jag skulle hämta hem skott från denna ros skrev jag att den skulle bli sort nummer åtta i min trädgård. Mitt senaste tillskott blev en Apotekarros, och om jag har räknat rätt blev det sort nummer sjutton.

Ja, det är något visst med rosor…

Pappsen, liksom så många andra män, är uppvuxna med att titta på episod 4, 5 och 6 av Star Wars och han fullkomligt älskar den effektfulla rymdsagan.

Även min lillebror hade filmerna rullandes titt som tätt på videon hemma och jag gav dem en chans då och då, men nej… jag fastnade aldrig.

Nu har Pappsen sett den nygjorda filmen ”Star Wars: The Force Awakens” och då fick jag ändå för mig vi skulle se alla filmer tillsammans.

Den här gången tyckte jag att filmerna var riktigt bra, men samtidigt förstår jag varför jag inte tyckte om dem från början.

Vart är alla kvinnorna? Vad hade jag för rollfigurer att se upp till och identifiera mig med i de första filmerna? Jo, EN. Den för all del fantastiska prinsessan Leia som var något så ovanligt som en kvinnlig actionhjälte. Hon tilläts både skruva med rymdskeppet och hade rejält med skinn på näsan. Tack för det! Men sen då? Jo, män, män, män. I hela originaltrilogin finns bara tre namngivna kvinnor (Leia, Lukes faster Beru och rebelledaren Mon Mothma).

Det är jediriddare som är män, piloter som är män, rymdfigurer som är män, rymdvarelser som är män… I princip bara vita män filmerna igenom. Man slänger in en kvinna och en mörkhyad man, sen får det vara bra.

Episod 1,2 och 3 var bättre. Här fanns plötsligt kvinnliga piloter och robotar, Anakins mamma Schmi och drottning Padmé vars hela följe bestod av kvinnor. Men fortfarande är det nästan bara vita män som har betydande roller och som för handlingen framåt. Padmé var tuff till en början, men vad hände? Hon blev kär i Anakin och sen blev hon bara gravid och ledsen. När hon upptäckte att Anakin inte var så god som hon trodde slutade hon att bry sig om politiken som hon hade brunnit för. Hon blev så besviken att hon gav upp och dog! Inte ens hennes två nyfödda barn var skäl nog att leva vidare. Verkligen ett snöpligt slut på en till en början lovande kvinnoroll.

Nu har vi sett den nygjorda filmen och utan att avslöja något av handlingen var det en stor förbättring! Verkligen skönt att se!

Är det då så att allt är mycket bättre idag? Är filmbranschen äntligen jämställd nu på 2000-talet?

Nej. Tyvärr.

Har ni hört talas om Bechdel-testet? Det är ett populärt test som visar hur kvinnor framställs på film.

För att klara testet ska en film:

• ha två namngivna kvinnliga karaktärer
• som pratar med varandra
• om något annat än män

Inte så knepigt att få till, va?

Eller???

Men när DN:s kulturredaktion gick igenom de senaste årens svenska storfilmer visade det sig att 20 av 30 INTE klarar Bechdeltestet. Snabba Cash, Hamilton, Män som hatar kvinnor, Jägarna, Arn, Kopps, Sommaren med Göran, Lilla Jönssonligan… och många fler fallerar på testet. Bland utländska filmer som underkänts är Avatar, Harry Potter och dödsrelikerna del 2 och hela Sagan om ringen-trilogin. Även hela originaltrilogin av Star Wars och även episod 3. Pinsamt!

Vill man kika på fler filmer finns en lista på http://bechdeltest.com/.

Och att en film klarar Bechdel-testet är ju inte ett tecken på att det är en jämställd film, det är bara en hint om hur uselt det ser ut i filmbranschen. Barnets bästa film just nu är Thomas och tåget. Där är det idel manliga karaktärer. Tåg, bilar, lyftkranar, lokförare – alla är de pojkar eller män. Ja, förutom två hispiga vagnar som heter Annie och Clarabelle som är med i en halv minut där de ropar att Thomas kör för fort. Ropar de till varandra så klarar ju filmen testet även om det fortfarande är en usel film ur jämställdhetsperspektivet.

Vi är nog så vana vid att det mest är män som har betydande roller i filmer medan kvinnor får hålla sig i periferin att vi inte riktigt reflekterar över det. Men överlag går det 1 kvinna på 2,24 män i filmer. I en vanlig film är det bara 31 % av rollerna med repliker som är kvinnor. Inom action- och äventyrsfilm är det bara 23 procent av rollerna med repliker som är kvinnor.

Så sorgligt är det.