Vi var på banken för ett tag sen och diskuterade ränta för huslånet.  Det är lite svårt att koncentrera sig när man har Bäbisen med sig så han var hos sin mormor under tiden.

Som tur var hade vi tagit med en Viktig Pärm där jag hela tiden kunde sätta in alla papper, som bankkvinnan samarbetsvilligt slog hål i, så fort vi fick dem. Jag tror att det gjorde att vi verkade åtminstone något samlade och ordentliga. ”Jaha, då sätter jag in dem här direkt då, i Pärmen För Viktiga Papper, under fliken Viktiga Papper.” sa jag och såg Viktig ut.

För det är lite svårt att koncentrera sig när man inte har Bäbisen med sig också. Tankarna flyger hela tiden iväg. ”… rörlig ränta eller bunden ränta… hur många år… Bäbisens sammetslena blick… blablabla… och så måste ni till ställning till försäkringar, knubbiga små lår, avbetalningsplan och Bäbisgråt…”

”Är det första gången ni lämnar bort honom?” frågade bankkvinnan till slut.

”Nej då, vi har lämnat bort honom flera gånger och det har ALDRIG gått bra!” sa jag och spände blicken i henne så att hon skulle förstå situationens allvar.

Men Pappsen måste förstöra.

”Det gick ju bra förra gången…” 

”Ja, just det! Förra gången gick ju faktiskt bra. Då grät han inte riktigt hela tiden.”  slätade jag över Pappsens lilla fadäs.

”Ni ska se att när ni kommer till mormor, så kommer han att sova så sött så.” sa bankkvinnan. Jag himlade med ögonen, log lite artigt och knackade i Pärmen.

Till slut lyckades jag ändå resa mig och med handen på dörrhandtaget säga ”Nu måste jag gå! Jag känner att han är hungrig!”

När jag kom till mormor sov Bäbisen så sött så.

Strax ringde de från banken och sa att både Pärmen Med Viktiga Papper och prospektet på huset låg kvar på deras kontor. Jaha, en liten miss kanske men Pappsen räddade oss genom att redan dagen därpå svänga förbi banken.

Några dagar senare kom prospektet på posten.